Trams om kärnkraft och James Bond

007

James Bond-filmerna är förklaringen till att kärnkraften fått så dålig image. Det anser ordföranden för brittiska Kungliga samfundet för kemi, som anklagar särskilt den första Bond-filmen för att ha kastat en stor skugga över kärnkraften. Absurt, anser cineasten och filmbloggaren Anders Bellis. Jag bad honom att utveckla varför i ett gästblogginlägg.


Anders BellisArtikeln i Dagens Nyheter var något av det fånigaste jag har läst på länge, men så har ju James Bond fått klä skott för mycket genom åren, samtidigt som han är det utan jämförelse mest spektakulärt framgångsrika filmkonceptet i hela filmhistorien. Sådant som Star Wars, Star Trek, Tarzan, Hajen-filmer etc. är ren småpotatis i jämförelse, för James Bond har överlevt i snart femtio år (nästan halva den tid det över huvud taget har funnits rörliga bilder) och visar inga tecken på att avta i popularitet. Att jag säger detta beror på att jag vill antyda varför han kan tas upp i ett sådant här fullkomligt befängt sammanhang.

Fortsätt läsa →

Hyckleriet kring Carl Bildt och Lundin Oil

Jag har svårt att begripa uppståndelsen kring Carl Bildt, Lundin Oil och Etiopien.

Etiopien är alltså ett ickedemokratiskt land där regeringen begår övergrepp mot den egna befolkningen. Det förekommer tortyr, godtyckliga fängslandet och rättsväsendet är undermåligt.

Lundin Oil är alltså ett oljebolag – ett företag som arbetar med att utvinna petroleum ur oljefält i olika delar av världen. Denna produkt raffineras sedan till olja och ingår som huvudbeståndsdel i bensin.

Denna verksamhet ger inte bara intäkter för Lundin Oil och företagets intressenter, utan genererar också inkomster till de tyranniska diktaturer där merparten av världens oljefält är belägna. Pengarna kan dessa regeringar sedan använda till att befästa sin makt och plåga och förtrycka sina medborgare.

Fortsätt läsa →

Tre enkla regler finns inte – en romanskola AV Elisabet Norin

There are three rules for writing a novel.
Unfortunately no one knows what they are.
- W. Somerset Maugham

I sin handbok för kreativt skrivande greppar Elisabet Norin efter mycket. Och lyckas famna det.

Tre enkla regler finns inte

Jag har läst en stor mängd böcker om skrivande, men aldrig en så osedvanligt komplett och modern bok som denna. Dessutom är den skriven på ett inbjudande vis, en perfekt blandning mellan “hård” handbok och “mjuk” reflekterande inspirationsbok.

Författaren Elisabet Norin ansvarar för skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola, och skriver även kultur i Kristianstadsbladet.

Tre enkla regler finns inte – en romanskola är indelad i fyra delar.

Del 1 handlar om förberedelser för skrivandet.

Även vissa andra skrivarböcker behandlar i någon mån förberedelser, men då brukar det handla om research. Det gör det inte här.

Istället ägnas utrymme åt en analys av dig som författare. Vad är dina avsikter med skrivandet? Varför skriver du? Vad ger dig inspiration?

Även praktiska frågor behandlas. Hur kan du avsätta tid för skrivande? Hur lång tid tar det att skriva en bok? Hur säkerhetskopierar du din text?

Del 2 handlar om “verktygslådan”, dvs. om skrivandets hantverk.

Detta är den mest klassiska delen av boken. Om bara del 2 funnits, hade detta varit en helt traditionell handbok i skrivande, som visserligen hade varit bra, men inte speciell.

Här behandlas frågor kring dramaturgi och språk. Det handlar exempelvis om textens struktur och hur man skapar trovärdiga romanfigurer. Här återfinns avsnitt om research, gestaltning, berättarperspektiv, miljöskildringar, dialog, tempus och språklig stil.

Med andra ord just sådant som man brukar finna i en lärobok om skrivande.

Dock utmärker sig denna bok även här tack vare ett långt avsnitt som behandlar berättelsers struktur, som är ovanligt analytiskt och välskrivet. Det märks att författaren ansträngt sig för att verkligen förklara sådana grepp som är utmanande för amatörskribenter att behärska, såsom ramberättelser, parallellberättelser, linjära respektive ickelinjära berättarsätt, sidointriger och planteringar och införlivanden.

Avsnittet om struktur är det jag läser med allra störst behållning i bokens andra del. Även om jag också vill rikta uppmärksamheten på att skildring av sexualitet, erotik och våld behandlas helt kort – vilket jag tycker är lämpligt eftersom detta ställer till så stora problem för amatörer.

Del 3 återvänder till den reflekterande stil som kännetecknade del 1 av boken. Men nu handlar det om utmaningar du ställs inför under själva skrivandet.

Här behandlas sådant som skrivkramp, bristande självförtroende och frustration över att inte lyckas “få ihop historien”. Det är mänskligt beskrivet, med ett välgörande emotionellt förhållningssätt till frågorna.

Men liksom i del 1 behandlas även i del 3 rent praktiska frågor, som att ha rutiner för sitt skrivande, redigering av texten och detta med arbetsrum eller arbetsplats för skrivandet. (Möjligen skulle det sistnämnda ämnet ha platsat ännu bättre bland de övriga “förberedelserna” i del 1 av boken. Å andra sidan kanske det skulle lett till en onödig tröskel för att komma igång med skrivandet.)

Del 4 bryter ny mark, för här handlar det om processen efter att du är färdig med din bok.

Här har vi ett avsnitt som tyvärr brukar saknas helt i många skrivarböcker, men som i allt högre grad efterfrågas av skribenter. Nämligen vad man gör med manuset efter att boken är färdigskriven.

Elisabet Norin ger handfasta råd kring att kontakta förlag. Hur väljer man ut rätt förlag? Vilka fallgropar bör man undvika? Vad är bra att ha med i ett följebrev?

Även självutgivning behandlas helt kort.

Lite smålustiga är titlarna på två av avsnitten i denna del av boken, nämligen “De refuserades salong och hur man överlever” samt “Antagen för publicering och hur man överlever”.

Boken behandlar till och med frågor kring royalty, recensioner, marknadsföring (inklusive den som sker via bloggar på internet), författarbesök och föreläsningar.

Del 4 av boken innehåller således information som ofta efterfrågas, men som är ganska kraftigt tidsbundet. Jag har läst motsvarande avsnitt i äldre handböcker för skrivande, och det är inte mycket som är tillämpbart längre. Dels ändrar sig teknik och regler, men även sedvänjor förändras snabbare än man skulle kunna tro. Så det är min förhoppning att författaren har en ambition att hålla boken uppdaterad och att hon avser att komma ut med en ny upplaga om några år, när detta krävs för att hålla texten aktuell.

Jag hoppas att jag har kunnat förmedla en del av min entusiasm över denna bok. Det är nämligen en av de trevligaste och fylligaste handböcker i skrivande som jag har läst på länge. Särskilt uppskattar jag den väl avvägda blandningen av reflekterande avsnitt, som behandlar frågor som amatörskribenter ofta brottas med, och de rent tekniska eller faktaspäckade avsnitten.

Naturligtvis har författaren en poäng med bokens titel. Tre enkla regler för skrivande finns inte. Men nu finns åtminstone ytterligare en riktigt bra läro- och inspirationsbok i skrivandets konst!


Om du är intresserad av mina övriga recensioner av böcker om att skriva, klicka här.

Det var en gång… – Bruzaeus & Rönquist-Germanis

Vi människor drivs av en önskan att försöka förstå oss själva och det sammanhang vi levt vårt liv i, att försöka begripa hur vårt liv blev som det blev och vad som var meningen med det.

Kanske är det därför så många även känner en lust att “skriva sitt liv”. Att skriva en självbiografi.

Ibland är det helt anspråkslöst, för sin egen skull. Ibland för barn och barnbarn. Ibland med tanken att det man skrivit kan publiceras.

Det var en gång… om konsten att skriva sitt liv tar avstamp i just detta och i lärdomarna från skrivkurser för aspirerande självbiografer som författarna lett under många år.

Författarna Marja Bruzaeus och Monica Rönqvist-Germanis är folkhögskollärare med lång erfarenhet av kurser med inriktning på självbiografiskt skrivande.

Boken slår an en både filosofisk och sann grundton redan i förordet:

“Ditt liv är ett hav av minnen och det kan vara svårt att veta vad du ska välja.”

På sidorna 10-12 i bokens inledning hittar jag nog det mest träffsäkra och samtidigt vackra jag läst om varför så många känner ett behov av att skriva en självbiografi. Under rubriker som “Vi vill förstå”, “Jag vill hitta den röda tråden”, “Jag vill veta vem jag är”, “Jag skriver för barn och barnbarn”, “Jag mår bra av detta” och “Nu har jag tid” utvecklas kort några tankar kring de bevekelsegrunder människor ofta har när de känner att de vill skriva om sitt liv.

Det är fint, det är träffsäkert.

Efter denna kortare inledning som belyser frågorna om “varför” folk skriver, “vad” man kan skriva om ifall man vill sammanfatta sitt liv, “hur” man kan göra det och “när” man ska få möjlighet att göra det, är boken indelad i tre delar.

Del 1 handlar om innehållet i din text.

Här behandlas sådant som kan hjälpa en att minnas och som kan ge färg åt skildringen, men det ges även goda exempel på hur man skriver om sådant som livet troligen innehållit: föremål, dofter, ljud, lyckliga stunder, avgörande val, resor, vardagsliv, barndom, vägen mot vuxenlivet, bröllop och begravningar och åldern efter femtio.

Del 2 handlar om skrivandets hantverk.

Här behandlas olika berättartekniska och språkliga frågor, exempelvis gestaltning, perspektiv, person- och miljöskildring, rytm, dramaturgi, dialog och att redigera sin text.

Del 3 är ett kort avsnitt om hur boken kan användas vid kurser, och olika aspekter på att diskutera texter i grupp.

För det är synnerligen tydligt att boken har arbetats fram under tiden som författarna har hållit skrivkurser. I allt väsentligt är det en kursbok. Tyvärr tyngs boken en del av detta koncept, även om det säkerligen går att använda sig av den även som ensam skribent.

Men boken tyngs även av en löslig struktur som skulle ha tjänat en hel del på att stramas åt och bli tydligare.

En kursdeltagare har enligt boken beskrivit innehållet som “ett smörgåsbord” och det är ganska talande. Man kan plocka det man vill ha av de framdukade rätterna. Men den lösliga kompositionen gör även att boken är svår att få en överblick över. Det minskar känslan av handbok, av användbarhet, och ökar upplevelsen av att det är mer av en inspirationsbok.

Att kalla bokens struktur för “löslig” ger inte hela bilden. Angående vissa delar av boken måste man nog dessvärre använda ordet “förvirrande”. Den största bristen är att bokens stycken delas in i för många understycken och har (otydliga) rubriker på för många “nivåer”.

I del I av boken finns exempelvis på sidan trettiofem avsnittet “ATT SKRIVA UR OLIKA PERSPEKTIV” med underrubriken “Vems berättelse är sann?” (med en tillhörande “ÖVNING”) samt underrubriken “Att skriva som en tioåring” (med en tillhörande “ÖVNING”). På sidan 39 fortsätter del I med avsnittet “LIVETS DRAMATIK” som omedelbart inleds med underrubriken “En avgörande händelse”, som i sin tur har en underrubrik på lägre nivå, nämligen “Vilka händelser har andra människor beskrivit som avgörande” (med tillhörande “ÖVNING), sedan fortsätter “LIVETS DRAMATIK” med nästa underrubrik “Vändpunkter” (med tillhörande “ÖVNING”). Därefter kommer vi till avsnittet på sidan fyrtiotvå “ALLA DESSA DAGAR” som omedelbart följs av underrubriken “Vardagens berättelse” (som alltså omfattar samma textavsnitt som “ALLA DESSA DAGAR”) med vidhängande “ÖVNING”.

Verkar det en smula förvirrande? Det är det! Boken skulle ha tjänat mycket på att skära bort en eller helst två nivåer av rubriker. Att ha en mer normal kapitelindelning.

Med tanke på detta, måste jag erkänna att jag känt dåligt samvete för att det har dragit ut på tiden innan jag har kunnat skriva denna recension. När jag rentav fått ett så fint och gratis recensionsexemplar av boken… Men sanningen är att jag tappade tråden någonstans mitt i läsningen och att det sedan tog lång tid för mig att ta mig igenom texten. (Vilket i och för sig beror på konceptet, att den är tänkt som en kursbok där ett avsnitt med tillhörande övning läses varje vecka. Så en normal lästid för boken är egentligen ett år.)

Boken är anpassad för i första hand en lite äldre läsekrets av “vanliga” människor som ser tillbaka på ett “vanligt” liv, snarare än den yngre skribenten eller den som har verkligt exceptionella upplevelser att berätta om. Det tycker jag är både en sund och rimlig målgruppsanpassning. De flesta människor är ju “vanliga” människor, och kanske är det först när man blir lite äldre som den verkliga önskan att sammanfatta sitt liv börjar pocka på uppmärksamheten.

Sammantaget vill jag faktiskt varmt rekommendera boken. För den innehåller många guldkorn. Särskilt uppskattade jag avsnittet om att man kan skriva sin självbiografi som en novellsamling. Jag tror att boken kan ge vemhelst som funderar på att skriva sin självbiografi en del aha-upplevelser.

Bara du är medveten om bokens koncept så är det en såväl matnyttig, innehållsrik, trivsam som meningsfull bok. Som dock skulle ha tjänat på en tydligare inre struktur eller ramverk.


Om du är intresserad av mina övriga recensioner av böcker om att skriva, klicka här.

(Jag kommer inom kort att recensera Tre enkla regler finns inte – En romanskola. En recension som också blivit försenad, eftersom den stått på tur efter denna. Håll utkik på bloggen!)

Internet största hotet mot extrema rörelser

För ett par veckor sedan hade jag nöjet att få en debattartikel publicerad på Brännpunkt hos Svenska Dagbladet.

Efter terrordådet i Norge har frågan om anonymiteten på nätet och näthat fortsatt att vara brännande. Med en berättelse från mitt eget liv vill jag istället visa vilken positiv effekt det fria informationsutbytet på nätet och möjligheten till anonymitet kan ha, när det gäller att motverka extrema rörelser. Det är ett perspektiv som till stor del tyvärr saknas i debatten.

Eftersom dagstidningar har vissa formkoncept tvingades jag dock korta ner min ursprungliga text till mindre än hälften, innan den publicerades av SvD. Med Brännpunkts tillåtelse publicerar jag nu den ursprungliga texten, som är mer än dubbelt så lång som debattartikeln.

Artikeln är en direkt reaktion på professor Thomas Hylland Eriksens debattartikel i Svenska Dagbladet 26/7. Allra störst utbyte får du av min text om du först läser hans artikel: Internet filtrerar fram hat.

Alla synpunkter på ämnet är hjärtligt välkomna!


Internet det största hotet mot extrema rörelser

Möjligheten att fritt och anonymt inhämta information och utbyta åsikter via internet är det största hot som existerar mot extrema rörelser. Jag vet, för jag har tillhört en extrem rörelse.

Det är naturligtvis omöjligt att inte bli djupt känslomässigt berörd när en terrorist brutalt mördar dussintals ungdomar. Liksom extremisterna frestas vi dessvärre till att söka efter enkla lösningar. Vi stirrar in i odjurets ögon och förskräcks när odjuret ser tillbaka på oss. För Anders Breivik verkar inte vara en sinnessjuk människa, utan förledd av en destruktiv ideologi. Han visste vad han gjorde, och han gjorde det därför att det passade in i hans världsbild. Det skrämmer oss självfallet.

I SvD 26/7 filosoferar Thomas Hylland Eriksen över hur internet ”filtrerar fram hat” eftersom nätet möjliggör för personer med extrema åsikter att få sin världsbild ”bekräftad”. Hylland Eriksen utgår från ett djupt okunnigt skrivbordsperspektiv och är dessutom historielös. Jag vet att det är så, för jag är en av de tusentals svenskar som har lämnat en extrem rörelse bakom mig, till stor del tack vare internet.

På det sätt som Hylland Eriksen breder ut sig skulle man kunna tro att större delen av Europas historia aldrig har ägt rum, vare sig 1930-talet, nazismen eller fascismen. Men sanningen är tyvärr att det inte heller innan internet var särskilt svårt för enskilda galningar eller hela nationer att få tokiga världsbilder ”bekräftade” av likasinnade.

Jag är uppvuxen som ett Jehovas vittne. Det är en ganska harmlös frikyrka, men med extrema åsikter. Jehovas vittnen är fredsälskande människor som rentav vägrar värnplikt eftersom det är otänkbart för dem att lyfta ett vapen mot en annan människa.

De anser att de är ”guds folk” – den enda grupp människor som är godkänd av gud – i en ond värld som styrs av djävulen. De tror att alla människor som inte är godkända av gud kommer att dödas av honom på domedagen, som kommer strax. I en av Jehovas vittnens böcker sägs det att ”djupa strömmar av blod” kommer flyta när ”miljarder” människor avrättas. (Ni kan få överleva Harmageddon in i Guds nya värld, sid. 342.)

Även den ”fromme” extremisten är en extremist när det kommer till kritan. Flera av mina vänner fick sina barn tvångsomhändertagna av myndigheterna när de förvägrade barnen blodtransfusioner, trots akut sjukdom. Detta är kristen inhemsk extremism.

Under min uppväxt var all information som stred mot rörelsens läror förbjuden. Jag minns hur min far eldade upp vissa böcker för att de innehöll felaktig information. Jag har själv gjort det. Jehovas vittnen är uttryckligen förbjudna att ta del av information som är kritisk mot den egna gruppen – att ”äta från demoners bord” – och ledningen upprätthåller ett hundraprocentigt informationsmonopol. (Rättroende Jehovas vittnen får till exempel inte läsa den här texten.) Jag tror att man måste ha varit medlem i en sådan gruppering för att riktigt förstå vad detta innebär. När jag var i skolåldern och när mina åsikter präglades under min uppväxt, då fanns inget internet.

Efter att i vuxen ålder ha hoppat av rörelsen och haft kontakt med en stor mängd andra avhoppare, kan jag konstatera att det är en enskild faktor som nästan alla lyfter fram som en förklaring till att de hoppade av: Internet. De synpunkter som uttrycks är ”Internet hjälpte mig att tänka fritt”, ”Jag skulle aldrig ha lämnat rörelsen om det inte vore för internet” och ”Via internet har jag fått kontakt med andra avhoppare, och det hjälpte mig att våga lämna rörelsen”.

Med hjälp av internet är det enkelt att granska extrema rörelser i ljuset av oberoende information, även för rörelsens egna medlemmar. Stämmer sektledarnas förklaring? Är människor utanför den egna gruppen onda?

Det är nödvändigt att inse vilket hot som hänger över medlemmarna i totalitära rörelser, nämligen extrema sociala sanktioner. Jehovas vittnen – för att återigen ta min egen bakgrund som exempel – är inte särskilt snälla mot avhoppare. Man betraktas som en levande död, som en paria. Det är till och med förbjudet att hälsa på avhoppare. När jag möter mina nära och kära vänner på trottoaren, de som jag umgåtts med i åratal, och glatt säger ”hej”, vänder de bort huvudet.

Att bli behandlad som paria – totalt avskuren från social kontakt med vänner och familj – är för många ett öde värre än döden. Det är straffet som kan drabba den extremist som besöker en förbjuden internetsida, e-postar eller chattar med fel person.

Anonymitet är ett mynt med två sidor. Det leder säkert till – som Hylland Eriksen påpekar – att en del människor skriver ansvarslösa saker på nätet. Ungefär som yttrandefriheten (som Hylland Eriksen nästan raljant hänvisar till) leder till dumma uttalanden. Anonymiteten på nätet är också en absolut förutsättning för att medlemmar i extrema rörelser ska våga söka information fritt. Våga fritt delta i diskussioner med utomstående. Få som inte delar mina upplevelser kan nog förstå vilken ångest som kan följa med ett enkelt e-postmeddelande till en organisation för sektavhoppare. Ångest över att avslöjas, över att ens fru och barn ska lämna en.

Även detta är en relevant aspekt på övervakningssamhället. På politisk nivå är just nu datalagringsdirektivet aktuellt. Alla kontakter mellan människor, organisationer och företag ska registreras. Telefonsamtal, sms-meddelanden och e-postbrev.

Datalagringsdirektivet bygger på rädsla, men skulle aldrig ha förhindrat det norska terrordådet. Däremot skulle jag aldrig, inte under några som helst omständigheter, ha vågat kontakta en organisation för sektavhoppare om datalagringsdirektivet gällt i Sverige. I Tyskland, där direktivet har införts, drar sig alltfler för att kontakta psykologer eller att ringa hjälptelefoner. Det kanske ter sig irrationellt, eftersom risken för att uppgifter ska läcka ut kan vara förhållandevis liten. Men jag försäkrar, att om konsekvenserna är ytterst svåra för den enskilde, såsom total social isolering eller kanske rentav våld (som inom vissa extrema rörelser), så är även en liten risk tillräcklig för att framkalla svår ångest. Den senaste tidens Wikileaksavslöjanden visar att även hemlig information kan läcka ut. Ökad övervakning av vanliga privatpersoners kommunikation skulle, därom tvivlar jag inte, leda till att allt färre vågar kommunicera fritt via nätet och att allt färre tar sig ur extrema tankebanor.

Att vi människor tenderar – som Hylland Eriksen framhåller – att ta till oss av den information som bekräftar våra uppfattningar, är ett psykologiskt fenomen, inte ett tekniskt. Även om det är sant att extremister kan finna varandra med hjälp av internet, är det så mycket sannare att de kan finna utifrånperspektiv som gör det svårt för dem att bibehålla sin extrema världsbild. Det stämmer även att extrema och sårande åsikter framförs på forum som Flashback, men den bild Hylland Eriksen ger är ändå felaktig. Vemhelst som går in och läser på dessa forum kan se vilka bittra gräl som utspelar sig mellan politiska meningsmotståndare över hela den politiska skalan. Att en nätanvändare enkelt skulle ”slippa konfronteras” med åsikter han inte delar är en fullständigt absurd beskrivning av internet.

Hylland Eriksen tycker även att det är skandalöst att man kan handla böcker med fel åsikter via nätet. Jag är övertygad om att ett sådant förhållningssätt som jag och pappa hade gentemot böcker med fel åsikter, är första steget mot ett sådant samhälle som terroristerna eftersträvar.

Internet är det enskilt största hotet mot extrema rörelser som existerar idag, just eftersom det möjliggör fri informationsinhämtning. Länkandet mellan olika åsikter – vilket ligger i nätets själva natur – går på tvären med hur extrema rörelser förhåller sig till information. Möjligheten till anonymitet leder till att allt fler svenskar än någonsin förr påbörjar den utveckling som leder till att de hoppar av extrema rörelser.

Låt oss hämnas på terroristerna med mer demokrati, mer öppenhet, mer yttrandefrihet.

Torbjörn Wester
Kulturskribent och ledamot i Piratpartiets partistyrelse


Om du tycker att detta blogginlägg är intressant, kanske du även borde läsa Vad är näthat?.

Det är något anarkistiskt över Piratrörelsen

För någon månad sedan dök möjligheten upp att besöka anarkistiska bokmässan i Stockholm, när jag var i huvudstaden för att bevista Science Fiction-kongressen Eurocon.

Bokmässor, antikvariat och bibliotek har alla ett särskilt underbart drag över sig. Det luktar (!) böcker. Som bekant är jag en stark försvarare av pappersboken (hundöron is a feature, not a bug) och inte minst njuter jag av den lite dammfyllda aromen hos riktiga böcker.

Det som lockade till bokmässan var ändå gruppdiskussionen på temat “Anarkism och teknologi”. I anarkismens tecken ifrågasattes de maktstrukturer som uppstår då vi i västvärlden bygger upp ett informationssamhälle, på bekostnad av hårt arbetande gruvarbetare och elektronikkomponent-tillverkare i tredje världen. Kommer den nya tekniken alla till godo?

De sociala aspekterna av den nya tekniken diskuterades också. Har Facebook devalverat värdet av ordet “vän”? Vad innebär möjligheten att kommunicera anonymt med hjälp av kryptering? Naturligtvis nämndes de folkliga protester som organiserats i Mellanöstern och Nordafrika med hjälp av sociala medier, men även behovet av att uppmuntra öppen källkod.

Efter att ha fått nöjet att delta i gruppdiskussionen, modererad av medlemmar ur Finlands Metsätähti-kollektiv, sökte jag mig in på själva bokmässan.

Så här långt kommen i mitt blogginlägg slår det mig vilka associationer som vanligtvis förknippas med anarkister. Stenkastande huliganer som krossar skyltfönster. Antidemokratiska slynglar som inget hellre önskar än att införa total anarki i samhället.

Tyvärr finns ett grundläggande missförstånd kring anarkismen, nämligen att målet skulle vara anarki. Det är inte så konstigt att förstå med tanke på att orden “anarkism” och “anarki” är så lika, trots att de kommit att få fullständigt skilda betydelser.

Anarkism innebär att ifrågasätta eller problematisera rådande maktstrukturer.

Det leder anarkister till antirasism, antiparlamentarism, vegetarianism och antikommersialism.

Varje ideologi går att driva in i absurdum och jag tar bestämt avstånd från extremism, oavsett om den är anarkistisk, högerextrem eller liberal.

Det är inte så många som känner till att piratrörelsens rötter går att spåra direkt tillbaka till den utomparlamentariska vänstern. Där återfanns för några år sedan såväl planka.nu som Piratbyrån. Det förstnämnda har utvecklats till en tankesmedja som ifrågasätter “trafikmaktordningen” och med en vision för hur samhället borde se ut. Det sistnämnda ledde i förlängningen till såväl The Pirate Bay, som den politiska debatt som utmynnade i Piratpartiet.

Det är inte förvånande att “Piratrörelsen” (i ytterst bred bemärkelse) härbergerat sådana uttalade vänstermänniskor som Peter Sunde, Amelia Andersdotter och Rasmus Fleisher. För att ta några få exempel.

Höger, vänster eller mittemellan?

Piratrörelsens anarkistiska arv kan vara värt för Piratpartiet att besinna, nu då somliga vill förvandla partiet till ett renodlat liberalt parti. Liberalismen och anarkismen har starka beröringspunkter med varandra, det är sant. Men också skillnader, och min personliga analys är att ett parti som avser att vara det politiska uttrycket för Piratrörelsen måste kunna spänna över hela denna bredd såsom ett paraply. (Eller med en “tvärpolitisk profil” för att prata korrektiska.)

Att vara pirat är per definition att ifrågasätta rådande maktstrukturer, särskilt vad gäller förhållandet centralisering-decentralisering och auktoritär-frihetlig. Inte minst vad gäller programmeringskod, eller internetanvändares rätt till autonomi (integritet).

Anarkismen innehåller även en skepsis mot äganderätten. Här inser jag vilken minerad mark jag är ute på.

De mest extrema liberalerna anser att “skatt är stöld”. På samma sätt anser de mest extrema anarkisterna att “äganderätt är stöld”. Detta förhållande är värt att hålla i tankarna då man försöker förstå sig på Piratrörelsens kritik av “immateriell äganderätt”, tanken att det som går att kopiera tillhör kollektivet och inte en enskild person. Äganderätt är däremot heligt för liberaler. (Vilket är förklaringen att till att Alexander Bard å Liberaldemokraterna vägnar gärna talar om “virtuell autonomi” som en medborgarrättslig integritetsfråga, hellre än som ett upplösande av den immateriella äganderätten.)

Jag minns med viss nostalgi Commodore 64-tiden och demoscenen. Intressant nog var inte så få tidiga hackers socialister och anarkister. Jag minns demos med pulserande syntmusik och algoritmbaserad abstrakt men färgglad grafik (ofta fraktaler) och de slogans som blinkade till på min gamla C64:a: “Information wants to be free”, men ofta även socialistiska slagord och bilder på hammaren och skäran. (Det senare var mer en fråga om en antietablissemangshållning än ett hyllande av Sovjet.)

Men för att återgå till nutid, när jag väl travade upp för trapporna till själva anarkistiska bokmässan, som låg på andra våningen, förvånade det mig inte att jag hittade så många piratrörelse-relaterade böcker. Själv slog jag till på Copy Me – Samlade texter från Piratbyrån.

Det om det. Det är något anarkistiskt över Piratrörelsen, och den kloke ger akt på sitt arv.

Men nu när jag skriver om böcker, i det sammanhanget vill jag gärna passa på att pusha lite för en ny spännande bok som är under utgivning: Kunskap Kommunikation Kontroll. Det är en antologi med texter från skilda politiska och filosofiska läger, men skribenterna har det gemensamt att de förhåller sig till de spännande fenomen som den digitala teknikutvecklingen fört med sig för samhället. Att politisera tekniken. Texterna är samlade av föreningen Sharing is Caring med Klara Tovhult som redaktör, och jag kommer att ha nöjet att utge boken på Experimentell Förlag (det är ett 100 % ideellt projekt, din hjälp för att bekosta fri- och recensionsexemplar vore mycket välkommen!, e-posta mig gärna). Medverkar gör bland annat Ulf Bjereld, Marie Demker, Rasmus Fleischer, Isak Gerson, Karl Palmås och Christopher Kullenberg, liksom jag själv.

Jag är av den åsikten att en av de faktorer som måste till för att återvitalisera Piratrörelsen är en fördjupad ideologisk debatt.

När det gäller anarkistiska bokmässan, missade jag tyvärr chansen på seminariet “Från vem ska vi skyddas?” som hade denna intressanta beskrivning i programmet:

Säkerhet är viktigt för Europa. Stockholmsprogrammets formuleringar tydliggör ett större statligt intresse att skänka sina medborgare säkerhet inom Europa, samtidigt som dess gränser ytterligare skall bli säkrare. Men vad betyder detta i praktiken?”

Därefter traskade jag iväg till Science Ficton-kongressen Eurocon. Det upphör inte att förvåna mig, vilken otrolig mängd pirater som också är science fiction-fans. Men berättelsen om Eurocon, om hur jag botaniserade bland barnpornografin där, de intressanta debatter och samtal som fördes – det får jag spara till ett eventuellt framtida blogginlägg. Kanske på temat “Piratrörelsen och science fiction”.

Nyhetsvärdering i infotainment-samhället

Läser i dagens Metro de artiklar som av publicisterna bedömts ha ett nyhetsvärde på “notisnivå”.

Vad är det som hänt i Sverige av vikt?

En liten sammanfattning.

Först en pytteliten notis om att åklagaren lägger ned förundersökningen kring USA:s ambassadpersonals registrering och övervakning av svenska medborgare.

På slutet en längre notis under rubriken Tömde tarmen – fick pengar om en kvinna som var tvungen att bajsa inför andra människor, eftersom det inte fanns tillräckligt med toaletter på hälsohemmet. Hon tilldöms 1000 kr. av Allmänna reklamationsnämnden.

Och däremellan en notis i nästan enbart fetstil om en cirkushäst som gnidit rumpan mot staketet och sedan lyckats rymma tillsammans med en lama och tre kameler.

…då nämner jag ändå inte den politiska analysen på annan plats i tidningen. Om att endast 4 % av svenskarna enligt en opinionsundersökning kan tänka sig att fredagsmysa med socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt.


Om du gillar detta blogginlägg, kanske du även gillar När Janne Josefsson ringer – Så klarar du pressen AV Paul Ronge.

Är du redo för VIPstory – Återkomsten?

Resultatet av en novelltävling och ett långt projekt med lektörsläsning och formgivning, är nu äntligen på väg till tryckpressarna.

“Äntligen!” – som det brukar heta i nobelprissammanhang.

Novelltävlingen anordnades av författaren Sölve Dahlgren, och efter att min novell blev en av de uttagna vinnarnovellerna har jag haft glädjen att få vara med och bistå med lektörsläsning och korrektur.

Resultatet, VIPstory – Återkomsten, lanseras den 29 mars på Adlibris, men det går redan nu att bevaka boken.

Det vore roligt om så många novellentusiaster som möjligt kan beställa boken den 29 mars, eftersom den då kan hamna på Adlibris topplista.

Eftersom jag haft privilegiet att hjälpa till med lektörsläsning, kan jag från djupet av mitt hjärta säga att VIPstory – Återkomsten kommer att erbjuda en fantastisk läsupplevelse. Detta är novellskrivande när det är som allra bäst, och flera etablerade författare deltar vid sidan av mycket skickliga amatörer.

Visst är den snygg?

VIPstory.se intervjuas de medverkande författarna. En ny intervju varje dag.

Själv har jag glädjen att delta med novellen Brinnande vrede.

(Lite kuriosa: Denna novell valdes 2010 ut bland 1227 bidrag i novelltävlingen Umeå 2014, till en finalplats. Dock vann den inte och har därför inte publicerats tidigare.)

Jag deltar även i VIPstory med en artikel om en stor novellförfattare: Ernest Hemingway – författaren, karlakarlen, filosofen.

Så här presenteras antologin på Adlibris:

“Återkomsten fem år senare är det genomgående temat för denna novellsamling. Alla författare angriper temat på sitt sätt och utnyttjar det utrymme för tolkning som finns.

Det hinner hända mycket på fem år i världen, men för vissa av huvudpersonerna är det som om tiden stått stilla när de återvänder till en plats eller person efter en tid.

Nyskrivna och fängslande noveller av Cecilia Hultberg, Viktor Andersson, Torbjörn Wester, Frida Edman, Rikard Slapak, Carol Petersen, Rebecca Staffas, KG Johansson, Torbjörn Hansson, Johan Lund och Trille Lewin.

Förutom novellerna bjuds läsaren på ett avsnitt i Berättarskolan som ger tips och råd om hur man blir en bättre författare. Dessutom en lång artikel om Ernest Hemingway, en legendarisk novellförfattare.”

Gilla VIPstory på Facebook, och följ taggen #VIPstory på Twitter. Men viktigast av allt. Köp boken! För du kommer inte att ångra dig…


Om du gillar detta blogginlägg, kanske du även gillar Romanen och författaren – John Gardner.

Aktuella skrivtävlingar MARS

Jag har tidigare haft ett nyhetsbrev med titeln “Aktuella skrivarutmaningar”, som jag e-postat ut till skrivintresserade.

En tid har detta legat nere, eftersom jag haft för många andra projekt. Nu återtar jag dock initiativet, men i form av en serie bloggposter.

Varje månad kommer jag att publicera ett blogginlägg med info om alla aktuella skrivtävlingar som jag känner till.

Om du känner till någon ytterligare skrivtävling, tveka inte att nämna det i kommentarsfältet!


Aktuella skrivtävlingar MARS

Nutidsnovellen 2010-11

“Duo Dito Förlag och Manusassistans inbjuder till månadsmästerskap i novellskrivande under september 2010-maj 2011. Varje månad utmanar vi dig att skriva en nutidsnovell inspirerat av ett litteraturhistoriskt tema.”

Länk: http://www.duodito.se/nutidsnovellen.html

Deadline: Den 15:e varje månad fram till maj 2011.


Netbook.fi

En mycket annorlunda tävling, med ett kul koncept som dock kräver att du kan både svenska och finska. Tävlingen går ut på att skriva vidare på en novell som växlar mellan de båda språken.

Länk: http://www.netbook.fi/

Deadline: Varje vecka.


Unga berättare 2011

Denna novelltävling är öppen för personer mellan 16-30 år, bosatta i Östergötland.

“Dags igen att fatta pennan och skriv en rolig, sorglig, knäpp, normal, traditionell eller experimentell novell!”

Länk: http://www.ostgotabibliotek.se/ungaberattare

Deadline: 15 augusti 2011.


Månadens manus

Varje månad vinner den person som fått flest röster en lektörsläsning av sin bok av Piratförlagets lektör.

Länk: http://www.kapitel1.se/info/tavling

Deadline: Den 15:e varje månad.


SkrivarSidans novelltävling 2011

Novelltävling öppen för betalande medlemmar på SkrivarSidan. Medlemsskap kostar 150 kr. per år.

Länk: http://www.skrivarsidan.nu/SkrivarSidans-novelltavling-2011.html

Deadline: 20 mars.


En kvinna – en berättelse

Priset i denna tävling är en OH-kortlek. Måste säga att jag är väldigt sugen på en sådan. Visst är det en dos flum, men samtidigt ganska sympatiskt. Kul ice breaker på partys eller för att få idéer vid skrivande.

Länk: http://makete.se/skrivartaevling

Deadline: 26 april.


Poesikalendern 2012

Skriv en dikt om en av årets månader.

Länk: http://www.kulturosterbotten.fi/swe/Brosttoner/Poesikalendern.68.html

Deadline: 2 maj.


Om du känner till någon ytterligare aktuell skrivtävling, tveka inte att nämna det i kommentarsfältet!


Om du gillar detta blogginlägg, kanske du även gillar Så skriver du romaner och noveller.

Vad är näthat?

Vad är näthat?

Finns det överhuvudtaget?

Svaret är ganska enkelt, men bekymmersamt.

Ingen ifrågasätter att det finns hat. Ingen ifrågasätter heller att hat kan framföras med hjälp av internet.

Så näthat finns, men inte nog med det. Näthat är ett nytt fenomen, som är nära besläktat med internets själva natur.

Låt mig få förklara…

Internet är inte i första hand en teknisk nyhet, utan en social nyhet. Det binder samman människor på ett sätt som det inte finns någon historisk parallell till, hjälper oss att kommunicera, länkar oss samman och förstärker våra yttranden – på samma sätt som tusentals vattendroppar kan rinna samman och bilda en brusande flod.

Detta kan användas till goda ting, som t.ex. till demokratiuppror i arabvärlden eller till att mobilisera motstånd mot FRA-lagen i Sverige.

Ett litet hopp i tankegången… Ett exempel…


Efter tsunamikatastrofen avslöjades att dåvarande statssekreterare Lars Danielsson ljugit om vad han gjort på annandag jul. På kvällstidningen Aftonbladets löpsedel fanns Danielsson på bild ovanför en rubrik i stora bokstäver: LÖGNARE.



Jag kommer ihåg hur det diskuterades om detta i fikarummen på arbetsplatsen där jag jobbade. Danielsson kallades för idiot, lögnare, hycklare, psykopat och svikare (ungefär samma tillmälen som brukar användas i dagstidningarnas kommentarsfält på nätet). Upprördheten vid kafferasterna på arbetsplatserna runt om i Sverige var säkert hög.

Ett stort antal från varandra separerade grupper och individer “hatade” Danielsson.

Vad är det för någonting som händer när dessa kluster binds samman via det sociala nätverket internet, när upprördheten mot en enskild person twittras, bloggas, kommenteras och facebookas ut?

Vad är det som händer?

För det är någonting som händer.

Ett nytt fenomen. En förstärkningseffekt.

Någonting uppstår som är större än isolerade samtal i arbetsplatsernas fikarum. Internet länkar samman individer och små grupper och det uppstår ett emergent fenomen (någonting som är större än de ingående delarna).

Något nytt och kraftfullt.

Precis som i arabvärlden eller i motståndet mot FRA-lagen.

Att hävda att näthat inte finns (“det är ju människor som hatar”) eller att det inte är något nytt (“människor har mobbat varandra i alla tider”) är detsamma som att förneka internets fantastiska genomslagskraft.

Så näthat finns. Och det är något nytt och skrämmande.

Frågorna är: Bör vi göra någonting åt det? Kan vi göra någonting åt det? I så fall: Vad?


Om du gillar detta blogginlägg, kanske du även gillar Wikileaks for the lulz och när huvudet exploderar.