Går det att förena mångkultur med det sekulära samhället?

Gulan Avci

Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci besökte Liberalerna i Norrköping i måndags och talade inför ca 30 åhörare om integration, hederskultur och jämställdhet.

Angelägna frågor
Gulan satte direkt nivån i sitt anförande genom att inleda med att tala om Fadime Şahindal, som brutalt mördades i hederns namn av sin egen far.

I Stockholm – där Gulan sitter i kommunfullmäktige – har det gjorts en inventering av hur vanligt det är att kontrollerande hedersstrukturer påverkar exempelvis unga kvinnor. Det visade sig vara betydligt mer utbrett än vad politikerna hade föreställt sig.

I en del av våra segregerade Stockholmsförorter finns det religiösa “sedlighetspoliser”. Kvinnor blir tillsagda att ta på sig slöja. De blir tillfrågade vad de gör ute på stan, varför de inte är hemma. Män står och “klockar” kvinnor som varit i skolan eller på någon annan aktivitet för att säkerställa att de inte gjort något annat utanför hemmet än det som är absolut nödvändigt.

Tusentals barn, ungdomar och kvinnor lever i Sverige under hård kontroll i hedersstrukturer. Tusentals ungdomar har en kall klump i magen då de är rädda att bli bortgifta med tvång i sina föräldrars hemländer på sommarlovet.

Åtskilliga små flickor i Sverige löper risken att bli utsatta för könsstympning.

Det är oerhört viktigt att inse att allt detta är reella problem som omfattar tusentals medlemmar av vårt svenska samhälle. Att inte vara naiv. Att inte vara rädd att “gå rasisters ärenden” för att man lyfter upp dessa frågor på bordet.

Alltför länge har Sverigedemokraterna haft monopol på att tala om frågor som berör negativa och destruktiva drag i vissa invandrares kulturer. Detta är enormt problematiskt eftersom SD saknar varje intresse av att vara förkämpar för de invandrare som drabbas av dessa kulturella uttryck.

Rädslan för att tala om destruktiva kulturella uttryck är framförallt ett svek mot de invandrare som då inte har någon som står upp för deras rättigheter.

Gulan Avci poängterade att vi faktiskt måste våga stå upp för svenska värderingar, att vi har en hundraårig demokratisk tradition i Sverige och en syn på jämställdhet mellan könen som vi har skäl att vara väldigt stolta över. Och att vi faktiskt måste våga ställa krav på att människor som kommer hit respekterar sådana svenska värderingar.

Här någonstans tycker jag att det även finns ett behov av att vara ödmjuk inför bristerna i vårt eget land. Det är långt ifrån alla svenskar som ställer upp på goda och sunda värderingar. Tvärtom kan man emellanåt höra infödda svenskar uttrycka rent groteska åsikter om t.ex. kvinnor. Och våld i nära relationer – poängterade Gulan Avci – är inte en kulturell fråga utan en fråga som utgår från en destruktiv relation. Vi har även våra “helsvenska” kvinnomord i nära relationer.

Men vår ödmjukhet inför de brister som finns i det svenska samhället kan inte leda till att vi överser med destruktiva kulturella uttryck hos människor med bakgrund i andra länder.

Återigen: Hederskultur, tvångsäktenskap och könsstympning är på riktigt. Det är inga marginella fenomen eller teoretiska problem. Det är uttryck för kulturer som vissa invandrare har med sig från sina hemländer. Att relativisera bort detta är ett svek främst mot de invandrare som drabbas av dessa kulturella uttryck.

Allt detta är oerhört angelägna frågor, som behöver komma upp på bordet för allmän diskussion och debatt. Gulan Avci gör tveklöst ett betydelsefullt arbete med detta.

Är alla felaktiga kulturella uttryck lika allvarliga?
Men det var även en del saker som Gulan Avci sade i måndags som inte kändes bra, som skavde, ja rentav något som var direkt obehagligt.

Det skaver när man talar om väldigt allvarliga övergrepp som t.ex. mord i hederns namn, tvångsäktenskap och könsstympning, och sedan även talar om kulturella uttryck som visserligen är fel men som är avsevärt mindre allvarliga, ja på en helt annan nivå.

När Gulan började tala om tradionella muslimska sätt att hälsa på, om separata badtider för män och kvinnor eller om ett klädesplagg (slöja) som gör åtskillnad mellan män och kvinnor, så hade det varit lämpligt att vara tydligare med att detta är kulturella uttryck som hör hemma i en helt annan dimension än män som slår ihjäl sina döttrar.

Jag anser att man inte får missa att göra den distinktionen. Man måste våga relativisera dessa kulturella uttryck och fundera över sådant som är fel också i vår egen kultur. Det är otroligt lätt att döma kulturella uttryck hårt bara för att de är utslag för en främmande kultur, samtidigt som man är blind för liknande fenomen i vår kultur.

Det är också viktigt att lyfta fram att rättighetsfrågor alltid har två sidor. Ingen ska t.ex. tvingas att bära slöja, men alla som vill ska ha rätt att bära slöja. Båda dessa frågor är liberala rättighetsfrågor värda att kämpa för!

Det måste finnas utrymme för relativisering, problematisering, att våga se komplexiteten i frågor och inte minst att vara öppen med att mindre kulturella uttryck som gör skillnad mellan män och kvinnor finns även i vår egen kultur.

I Sverige har vi på en del platser olika toaletter för män och kvinnor, vi klär våra små flickor i kjol och klänning (men gör väldigt sällan detsamma med våra små pojkar) och vi lär ut att det finns olika traditionella hälsningar för män och kvinnor, att bocka och att niga. Detta är små kulturella uttryck för olikheter mellan könen, för att fostra män och kvinnor in i olika sociala och kulturella roller – det är rentav traditioner som ursprungligen utgår från en sexualiserad syn på människor av olika kön.

Jag frågade Gulan vad hon anser om könsseparerade toaletter, och hon kunde överhuvudtaget inte se att det fanns någon likhet mellan en sådan svensk könsseparerande struktur och vissa av de könsseparerande strukturerna som finns i andra kulturer.

(Naturligtvis är könsseparerade toaletter en skitfråga – i dubbel bemärkelse. Men poängen är just detta: Att det faktiskt kan finnas könsseparerande kulturella uttryck som är mycket mindre allvarliga än förtryckande hedersstrukturer. Jag har t.ex. bloggat om att jag anser att det är fel att vissa muslimska kvinnor inte vill ta män i hand – och naturligtvis vice versa – och konstaterar just att det är en dålig sedvänja. Men frågan är hur allvarligt det är jämfört med våra egna könsseparerande kulturella sedvänjor.

Bakgrunden till könsseparerade toaletter kan spåras till 1800- och början av 1900-talet i USA, då det fanns en uppfattning om att kvinnans kyskhet behövde skyddas och att hon av naturen var svagare än mannen. Då det inte längre gick att få kvinnor att helt stanna hemma i hushållen började man skapa speciella kvinnorum på bibliotek, banker, hotell och affärer – och även särskilda damtoaletter, i syfte att hålla kvinnor åtskilda från de offentliga rum där män vistades. I dag återstår endast de könsseparerade toaletterna av denna sexistiska sedvänja.

Om könsseparerade toaletter hade varit en muslimsk och inte en västerländsk sedvänja hade vi troligen dömt denna tradition hårt. Vi hade säkert betraktat det på ungefär samma sätt som den muslimska sedvänjan att hälsa på olika vis på män och kvinnor.

Läs gärna mer i denna intressanta artikel om bakgrunden till könsseparerade toaletter.)

Överhuvudtaget uppvisade Gulan en förvånansvärd kulturell blindhet samt en oförmåga att differentiera mellan mycket grova kulturella uttryck (hedersmord) och små, små uttryck för kultur som är felaktiga men på en helt annan nivå.

Det principfasta eller det minst onda?
Gulan uppskattade inte skilda tider i simundervisning för pojkar och flickor eftersom hon ansåg att detta är att ge efter för ickesvenska ojämlika värderingar. Att det är ett uttryck för en åtskillnad mellan könen som är felaktig och som vi bör ta avstånd från.

Det är svårt att inte hålla med Gulan Avci om detta.

Men Liberalernas representant i utbildningsnämnden i Norrköping, Fredrik Franzén, framhöll att separat simundervisning kan vara den enda möjligheten att få vissa muslimska flickor att delta i simundervisning. Att lära sig simma, få ett godkänt betyg i gymnastik, få möjlighet att läsa vidare på en attraktiv utbildning på gymnasiet, få ett jobb och bli integrerade. (Naturligtvis minskar simkunnighet även risken för drunkningsolyckor och ökar möjligheten för kvinnor att besöka badplatsen med sina barn och ha erforderlig uppsikt.)

Det handlar alltså om att välja mellan principfasthet – att hålla fast vid våra svenska värderingar och motsätta oss könsseparation – eller det “minst onda” – att skapa förutsättningar för muslimska flickor att faktiskt lära sig att simma.

Jag lutar nog åt att den linje vi har i Norrköping är bättre även ur ett liberalt perspektiv, men har all respekt för de principer som får Gulan att inta den hållning hon gav uttryck för.

Obehagliga åsikter om barn och slöja
När det gäller frågan om att bära slöja tog Gulan tog upp de miljontals kvinnor som strider för rätten att slippa bära slöja. Hon ser slöjan som en symbol för kvinnoförtryck.

Hon framhöll dock att det finns “äldre kvinnor” som burit slöja väldigt länge och för vilka det blivit en del av deras identitet, vilket måste respekteras. Tyvärr sade hon inget om hur gammal en kvinna måste vara för att det ska vara OK att ha gjort slöjan till en del av sin identitet. Trettio år? Fyrtio år? Femtio år?

Framförallt gick Gulan Avci till storms mot att barn, små flickor, bär slöja. Detta upplevde hon vara djupt felaktigt och var väldigt kritisk till, då barnen är för små för att själva kunna välja.

Gulan menade att det sekulära samhället kanske borde skydda barn mot sådana religiösa uttryck, att föräldrar kanske inte borde ha rätt att “tvinga på” sina barn sin religion.

Redan detta resonemang är riktigt svajigt. Vad tycker hon om “helsvenska” troende föräldrar som tar med sina barn i kyrkan? Som ber tillsammans med sina barn? Om judar som omskär sina småbarnspojkar?

Föräldrar har självklar rätt att fostra sina barn i den religion de själva omfattar. Gulan Avci verkar gå till storms mot detta – om religionen ifråga är främmande för oss i vårt land. Särskilt om den är muslimsk.

Att barn inte bör bära slöja är kanhända en legitim åsikt om den utgår från sakliga argument. Men plötsligt kom Gulan Avci med en del extremt underliga argument för varför små flickor inte bör bära slöja.

Hon menade att slöjan kan vara en säkerhetsrisk vid lek på förskolan.

Jag kan inte låta bli att undra hur det i så fall är med halsband? Vill Gulan förbjuda små flickor att bära halsband?

Nu är det så att det finns mycket omfattande statistik som våra försäkringsbolag tagit fram kring olyckor och risker som barn kan råka ut för. Och jag kan avslöja att slöjrelaterade lekolyckor inte finns någon annanstans än i Gulan Avcis huvud.

Om slöja utgör en allvarlig säkerhetsrisk för små barn måste vi naturligtvis göra något åt det! Men då måste vi ha belägg för att det är på det sättet, annars är det ett argument som snarast hör hemma på avpixlat.

Därefter sade Gulan Avci att det är problematiskt att små flickor har slöja eftersom barn med slöja kan bli mobbade i skolan.

Detta är seriöst något av det mest obehagliga jag hört någon etablerad politiker utanför SD säga. Menar Gulan Avci att arbetet mot mobbning bör bedrivas genom att barn får lära sig att inte ha utstickande kläder?

Är det Liberalernas skolpolitik? Att barn ska undvika att sticka ut, att vara annorlunda än sina klasskamrater, för annars kan de bli mobbade? I så fall skiljer den sig ganska kraftigt från den skolpolitik Liberalerna driver i Norrköping.

Vad innebär det sekulära samhället?
Rubriken för Gulans framförande var “Går det att förena mångkultur med det sekulära samhället?”

Att vi ska ha ett sekulärt samhälle, där vi slår vakt om religionsfriheten genom att separera det demokratiska samhällets strukturer från religiösa uttryck, är en grundläggande liberal värdering.

Därför frågade jag Gulan Avci vad hon anser om skolavslutningar i kyrkor. Det visade sig att där drar hon gränsen för hur sekulärt samhället ska vara. Skolavslutningar i kyrkor anser Gulan vara helt OK även om detta exkluderar barn som av religiösa skäl inte kan tänka sig att närvara vid en ceremoni i en kyrkobyggnad som tillhör en viss gren av den luthersk-evangeliska kristendomen.

Jag är själv uppvuxen i en extrem frikyrka som är i konflikt med Svenska kyrkan, och hade därför inte möjlighet att närvara vid de skolavslutningar som hölls i kyrkan under min uppväxt. Som vuxen har jag tagit avstånd från de värderingar som präglade sammanhanget jag växte upp i. Men bara för att jag tar avstånd från en viss extrem sammanslutning innebär det inte en oförmåga från min sida att respektera rättigheterna hos de individer som är medlemmar i sammanslutningen.

Om jag personligen uppskattar skolavslutningar i kyrkan spelar ingen roll. För att värna om den grundläggande mänskliga rättigheten religionsfrihet måste samhället vara sekulärt och inte förvänta sig delaktighet i något religiöst sammanhang. Detta tjänar alla troende och ateister på. För om vi börjar förneka vissa grupper deras rättigheter, ska vi inte bli förvånade om det en dag är våra egna rättigheter som förnekas oss.

Återigen är det de främmande religiösa uttrycken Gulan går till storms mot, även i sin kamp för det “sekulära” samhället. En sådan hållning blir principlös och populistisk. I slutändan går det på tvärs med både religionsfriheten och liberala grundvärderingar.

Och i det här sammanhanget sade Gulan något väldigt definierande. Hon sade att det är dumt om Liberalerna tar ställning mot skolavslutningar i kyrkan därför att “då kan ännu fler väljare gå till SD”.

Hon anser således att Liberalerna bör inta en konservativ och inte en liberal hållning i vissa frågor, i syfte att hindra Sverigedemokraterna från att växa sig starkare. Därför att väljarna i allmänhet, förmodar jag, har konservativa åsikter i vissa frågor.

Detta är i sig inget fel. Politik innebär ibland att vara cynisk och att driva vissa linjer av pragmatiska skäl. Att stoppa framväxten av ett nyfascistiskt parti kan mycket väl motivera att man lägger vissa liberala frågor, som inte uppfattas som de absolut viktigaste att driva, på hyllan.

Men samtidigt är det problematiskt att Liberalerna i allt högre utsträckning kommit att utforma sin politik för att appelera till konservativa, inte liberala, väljare. Jag har bloggat om detta tidigare.

Relativisering en lyx för de bortskämda?
Slutligen vill jag vara en smula ödmjuk. När jag diskuterade Gulan Avcis framträdande med min fru, som är från en kultur där kvinnor på allvar måste strida mot traditionella könsroller, visade det sig att hon hade mycket lättare att ta till sig av det Gulan Avci sade.

Det är naturligtvis en lyx att kunna problematisera och relativisera – en lyx vi tillförskansat oss genom att ha ett av världens mest jämställda länder. Om man befinner sig mitt uppe i en hård kamp med oviss utgång, känner man naturligtvis inte ett lika stort intresse av att relativisera frågeställningarna.

Mitt uppe i den kampen befinner sig just nu tusentals kvinnor i Sverige. Kampen för kvinnors och mäns rättigheter mot sådana fenomen som hederskulturer, tvångsäktenskap och könsstympning är reell, den pågår just nu, den involverar väldigt många verkliga kvinnor i vårt land. Kampen är inte en intellektuell teoretisk övning där man kan sitta bakom ett skrivbord och skriva extremt långa bloggtexter… Så en viss ödmjukhet behöver jag ha från eget håll också.

Det är lätt för mig att i hög grad utgå från minoriteters rätt att utveckla sin särart. Detta är inte en lika självklar utgångspunkt för en 16-årig flicka som är orolig att bli bortgift på sommarlovet.

Men vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Som liberaler måste vi våga stå upp för grundläggande liberala värderingar, och inte falla till föga för konservativ populism.

Samtidigt som vi går till storms mot ojämlikheter och förtryckande strukturer måste vi våga stå upp för religionsfriheten och för rätten att bejaka kulturella särdrag, så länge som grundläggande demokratiska värderingar respekteras.

Detta innebär särskilt rätten att utöva sådana traditioner eller religioner som är oss främmande, som vi har svårt att förstå oss på och som innehåller föreställningar som vi personligen tar avstånd från.

Vi måste även stå upp för det sekulära samhället på bekostnad av gamla traditioner.

Det måste vara möjligt att kämpa för individuella rättigheter och att kritisera sådant som är allvarliga missförhållanden i främmande kulturer utan att falla till föga för osakliga och främlingsfientliga resonemang.

Som politiskt aktiva har vi alltid ett ansvar att inte förenkla frågeställningar och att stå upp för såväl individers som minoriteters rättigheter.

Torbjörn Wester
Styrelseledamot Liberalerna Norrköping
(Alla åsikter som uttrycks på denna blogg är mina egna.)
Torbjörn Wester

Liberalernas riksmöte – hederskultur, penislogga och ett parti i förändring

librix1

I helgen har Liberalerna haft riksmöte i Linköping, och jag hade glädjen att närvara som representant för vår kommunförening i Norrköping.

För mig började riksmötet på lördagsmorgonen med ett möte för nya partimedlemmar. Efter en genomgång av Liberalernas olika sidoorganisationer och nätverk samt vårt nya intranät, ledde Erik Ullenhag riktigt intressanta gruppdiskussioner om den liberala ideologin. Bör knark släppas fritt? Kan man vara liberal och EU-motståndare? Hur ser ett rättvist skattesystem ut? Det behöver nog inte påpekas att det fanns många olika åsikter i nästan samtliga frågor.

Sedan var det dags för Jan Björklunds tal, där han slog an temat för riksmötet: Integration och de utmaningar individer i invandrargrupper ställs inför.

I vår iver att visa öppenhet och tolerans kan vi inte se genom fingrarna med förtryck av individer i vissa invandrargrupper. Vem ska slåss för invandrarnas individuella rättigheter om vi blundar för problem med hedersförtryck, könsstympning och antidemokratiska auktoritära åsikter?

Det är tydligt att Björklund försöker muta in en egen politisk vinkel på integrationsfrågorna. Vänstern uppfattas stå för den oreserverade (naiva) öppenheten och toleransen mot andra kulturer och kulturyttringar. Centerpartiet är alliansens parti för fri invandring. Sverigedemokraterna, kristdemokraterna och moderaterna försöker stå för en allt hårdare, restriktivare (främlingsfientlig) linje.

Jan Björklund försöker hitta en unik vinkel för Liberalerna: Vår tolerans får inte innebära tolerans för intolerans. Invandrare är de som drabbas hårdast av de kollektivistiska och kontrollerande strukturerna i vissa av invandrarnas kulturer. Vi ska ta deras fight, stå på deras sida. Utan förenklingar, utan att nedvärdera människor med utländsk bakgrund, utan att kompromissa med våra öppna liberala värden.

Ett exempel på frånvaron av förenklingar var det perspektiv som lyftes i paneldiskussioner senare under dagen: Att det ofta kan vara kvinnor som står för det värsta hedersförtrycket, att det finns mödrar som slår sina barn, mammor som vill könsstympa sina döttrar och systrar som övervakar och skvallrar på varandra när någon bryter mot gruppens eller familjens regler.

Vi står på invandrarnas sida, tillsammans för frihet och mot patriarkala antidemokratiska auktoritära hedersstrukturer. Björklund gick så långt som att kalla invandrarkvinnors kamp för frihet för vår tids motsvarighet till rösträttskampen.

Liberalernas nya logga

Därefter var det dags att presentera den nya loggan. Jag ska säga som det är: Jag tycker att den nya loggan är stilren, funktionell och bra. Och samma sekund som jag såg den insåg jag omedelbart att den såg ut som en penis och att nätet skulle gå bananas över den. Hur den reflektionen kunnat undfly partiledningen övergår mitt förstånd. Men jag är som sagt inte kritisk mot loggan, utan tycker att uppståndelsen är kul.

Liberalerna – vi står för våra värderingar. Liberalerna – ett parti med stake. Källan till skämt är outtömlig. Hur Liberala kvinnors nya logga kommer att se ut vågar jag inte ens tänka på. Personligen kan jag dock se att vi kommer tjäna in en del pengar på att kunna använda vårt ordinarie grafiska material i prideparaden. Enbart positivt, med andra ord.

librix

Under riksmötet har jag även haft nöjet att närvara vid ett antal seminarier och paneldebatter, om allt från liberal ideologi, bostadspolitik, skolpolitik, företagandets villkor och inte minst hederskulturer och integration. Det är tydligt att förändringstrycket i partiet är väldigt starkt. Vi har ett nytt namn, ny logga och arbetar kraftfullt med att ta fram nya politiska svar på de utmaningar och problem som vårt samhälle står inför.

Liberalerna har två kommissioner med totalt 14 arbetsgrupper som jobbar med att ta fram förslag på ny politik.

Något som tyvärr lyser med sin frånvaro är en omprövning av vår politik för de digitala frihetsfrågorna. I otaliga informella samtal med liberaler på lokala förtroendeposter märker jag att det finns ett väldigt starkt stöd för att lyfta upp frågorna kring FRA-lagen, datalagringsdirektivet och andra digitala frihetsfrågor på bordet igen. Därför har jag kommit överens med några andra liberala företrädare på kommunal nivå om att starta ett nätverk kring dessa frågor, för att på sikt förmå partiet att lyfta även dessa frågor till en total översyn.

Partiledningen måste förstå att dessa frågor inte är döda, utan kommer att fortsätta att hemsöka vårt parti till dess att vi hamnar på rätt sida i kampen för grundläggande medborgerliga rättigheter på den digitala arenan.

Sammanfattningsvis tycker jag att riksmötet var lyckat. God mat var det också.

mat
mat2

Att ta i hand när man hälsar

Handslag man och kvinna

Nu får det väl ändå räcka! Man kan inte både ha kakan och äta den. Vi har valt ett mångkulturellt samhälle och då kan vi inte plötsligt gå bananas när vi upptäcker att sedvänjor i andra kulturer är annorlunda än de traditionellt svenska sedvänjorna.

Eller handlade det “mångkulturella Sverige” bara om nya maträtter, musik och dans? Handlade det inte om att acceptera olikheter i kulturella uttryck?

Miljöpartiets företrädare Yasri Kahn, som nominerats till partistyrelsen, vägrade alltså att skaka hand med en kvinnlig journalist från TV4, eftersom det strider mot hans tolkning av islam att vidröra en kvinna. Istället hälsade han i enlighet med sin egen kulturella sedvänja, höll handen på hjärtat och nickade mot kvinnan.

Det finns debattörer som på fullaste allvar hävdar att detta är nedvärderande för kvinnor och vittnar om en unken kvinnosyn, när en man på det sättet inte tar kvinnan i hand utan väljer en alternativ hälsningsmetod. Att det skulle betyda att den muslimske mannen inte anser att kvinnor är lika mycket värda som män.

Det som behändigt glöms bort då är alla de muslimska kvinnor som inte vill ta män i handen. Det är ingen som hävdar att det beror på en unken syn på män, att de skulle anse att män inte är lika mycket värda som kvinnor.

Att göra skillnad på könen, på män och kvinnor, är ett synnerligen vanligt inslag i kulturella sedvänjor. På min arbetsplats ser jag exempelvis kvinnor som blir hälsade med en kram och män som blir hälsade med ett hårt kamratligt slag på axeln.

Och trots att min arbetsgivare jobbar aktivt med mångfaldsfrågor så skulle det väcka uppseende om jag kom i kjol till jobbet. För i traditionell svensk kultur är det skillnad på mäns och kvinnors kläder. Det finns kulturella könsskillnader.

Ungefär så långt kom jag i min text innan ett visst tvivel började smyga sig på…

För frågan är vad jag tycker om dessa svenska kulturella skillnader mellan könen. Svaret är att jag inte gillar dem. Och om en man kom i klänning till vår arbetsplats så skulle jag applådera hans mod.

Jag tycker att det är problematiskt när män och kvinnor inte möts av likvärdiga förväntningar eller får likvärdiga förutsättningar i samhället, vilket ibland kan bero på gamla (patriarkala) kulturella mönster i den svenska kulturen.

Men kulturella skillnader mellan könen kan väl inte vara något som borde avskaffas om det är traditionellt svenska sedvänjor, men accepteras om det är sedvänjor från andra kulturer?

Jag inser att de som skriker om hur vissa muslimska män hälsar, inte gör detta för att de vill värna om kvinnors rättigheter. De skriker på grund av sin konservativa läggning. De vill att saker ska vara som de alltid har varit. I Sverige hälsar vi genom att ta i hand. Vi kallar negerbollar för negerbollar. Vi kallar män och kvinnor för han och hon, inte för hen. Par som gifter sig har olika kön, inte samma.

Samma personer som protesterar mot könsskillnader i vissa muslimers hälsningsritualer, är säkert de främsta förkämparna för könsskillnader i den svenska kulturen. För att saker ska vara som de alltid har varit.

Om det hade varit en traditionellt svensk sedvänja att hälsa på män och kvinnor på olika vis skulle samma personer som nu reagerar mot detta, ha varit de främsta förespråkarna för att saker ska fortsätta att vara som de “alltid har varit”. Protesterna är konservativa till sin natur.

Men frågan jag ställer mig är: Hur skulle jag ha reagerat om det hade varit en svensk sedvänja att hälsa på män och kvinnor på olika sätt, och det plötsligt kommer några “revolutionärer” som vill hälsa likadant på män och kvinnor?

Svaret är: Jag skulle ha applåderat det. Därför att det skulle ha jämnat ut könsskillnaderna i det svenska samhället, och skapat likvärdiga förväntningar och förutsättningar för människor av olika kön.

Det finns negativa saker i alla kulturer. Sådant som inte är bra. Sådant som vi bör kämpa för att förändra. Men då kan vi inte ha acceptans för dessa dåliga saker bara för att de är utslag för en främmande kultur. Bara för att vi vill visa öppenhet mot människor med en annan kulturell bakgrund än den vi har. Om vi kämpar mot ojämlikheter i den svenska kulturen, måste vi avvisa ojämlikheter även i andra kulturer.

Just därför är det fel att visa acceptans för när människor från muslimska kulturer vill hälsa på olika vis på personer av olika kön. För att vi inte borde visat acceptans för det, om det hade varit en svensk tradition.

Arbetet med lokalpolitiskt program går framåt

640px-Gavel_1

Igår måndag hade styrelsen för Liberalerna i Norrköping sitt aprilmöte.

Den tyngsta fråga som avhandlades var säkert budgeten, där vi diskuterade behovet av att spara i ladorna inför valåret 2018. Då är det viktigt att vi begränsar våra utgifter så mycket som möjligt. En fråga som togs upp var kostnaden för sådana sociala tillställningar som julfesten, där intresserade medlemmar får betala ett självkostnadspris. Vi diskuterade även möjligheten att uppmuntra donationer.

Jag lyfte behovet av att sänka trösklarna för politiskt engagemang för personer ur svaga socioekonomiska grupper. Då kan inte självkostnadspriserna för mer eller mindre obligatoriska partievenemang vara för höga.

En av de intressantaste frågor vi diskuterade på mötet var det arbete som jag är med att leda: Att ta fram ett lokalpolitiskt program. Vi diskuterade vilka politikområden som bör omfattas och var överens om behovet av att göra ett grundligt arbete där medlemmarna involveras i processen. Förhoppningsvis kommer vi kunna diskutera ett utkast till tidsplan för programarbetet på nästa styrelsemöte i maj.

I dagsläget finns det tidiga utkast inom områdena skolpolitik och omsorgspolitik. Men mycket arbete återstår…

Några förslag som lyftes på mötet var att kulturpolitik, funktionshindersfrågor och sociala förebyggande insatser mot kriminalitet och drogmissbruk måste få sina platser i programmet. Samt behovet av att hitta lokala vinklar med lösningar på verkliga problem och utmaningar för vår kommun.

Alla medlemmar är hjärtligt välkomna att komma med synpunkter och förslag på politik som vi bör driva i Norrköping! Mejla mig gärna på torbjorn.wester@liberalernanorrkoping.se så ser jag till att det kommer med i programarbetet.

Varför Folkpartiet?

Efter att ha tappat hoppet om att Piratpartiet kommer lyckas att vinna väljarnas förtroende har jag funderat en hel del över vilket politiskt parti jag ska engagera mig i, för att få utlopp för mitt samhällsengagemang. Till sist föll valet på Folkpartiet. Många har undrat varför, och i det här blogginlägget tänkte jag försöka förklara hur jag har resonerat.

Min politiska utgångspunkt är frihetlig. Samtidigt är jag desillusionerad efter engagemanget i Piratpartiet, och egentligen i ett större perspektiv efter den misslyckade folkstormen kring FRA-lagen 2008 (och därpå följande år av avslöjanden om massövervakning kombinerat med fortsatt alltmer repressiv eller naiv nätlagstiftning).

Jag har tappat tron på möjligheten att i grunden förändra världen, på samhällsförändrande idealism. Jag vill finna ett politiskt sammanhang där jag kan verka för mina politiska ståndpunkter, men jag passar inte längre in i ett sammanhang av människor med förhoppningen att kunna förändra hela världen.

Jag har kommit att dra slutsatsen att små, små steg i rätt riktning är bättre än världsförändrande idéer, därför att de förstnämnda kan ha en chans att genomföras.

En annan viktig pusselbit, som bidragit till mitt partival, är analysen att det råder enorm skillnad inom vissa politiska partier på nationell och lokal nivå. Detta är särskilt sant vad gäller miljöpartiet, centerpartiet och folkpartiet. Mitt politiska engagemang kommer främst att vara på lokal nivå, i Norrköpings kommunpolitik, och min utgångspunkt när jag väljer ett parti bör således vara vilket parti jag föredrar på lokal nivå.

För att ge en bild av varför jag valt att engagera mig i folkpartiet beskriver jag nedan hur jag ser på samtliga etablerade partier:

Sverigedemokraterna är ett auktoritärt politiskt alternativ, motsatsen till frihetligt. Den auktoritära och konformistiska samhällssynen utgör själva kärnan i sverigedemokraternas politiska hållning. Gräsrötter fortsätter dessutom att ge uttryck för oförblommade rasistiska åsikter. Vidare är den specifikt antimuslimska hållningen (där islam särskiljs från andra religioner) direkt antiintellektuell.

Sverigedemokraterna är inte ett alternativ för mig. Jag betraktar framväxten av auktoritära partier i Europa med stor oro.

Vänsterpartiet och miljöpartiet är förhållandevis solida i frågor kring mänskliga rättigheter. (Då syftar jag på hur de vanligtvis agerar i omröstningar kring exempelvis hbtq-rättigheter, FRA-lagen och etniska och religiösa minoriteter.) Det är ståndpunkter jag kan känna uppskattning för.

Miljöpartiet tappar naturligtvis enormt mycket trovärdighet just nu, då de kompromissar med nästan allt för att kunna ingå i en regering. Egentligen kompromissar även vänsterpartiet på samma sätt, då de väljer att inte fälla en socialdemokratisk regering oavsett vad regeringen hittar på, men detta är inte lika tydligt då de står utanför regeringen och kan bibehålla en image av opposition från vänsterhåll.

Miljöpartiet är ett av partierna med störst skillnad på lokal och nationell nivå. På nationell nivå är partiet ganska vettigt, mainstream och rentav så kompromissinriktat att det nästan kompromissar död på sig självt. (Långtgående kompromissande är ett litet partis förbannelse om det vill ingå i regeringssamarbete med ett stort parti. Det är en balansgång mellan att bevara sin själ och att få möjlighet till lite faktiskt inflytande. Detta gäller lika väl de borgerliga småpartierna.)

På lokal nivå är dock miljöpartiet ett idealistparti och ibland har de rentav ganska tokiga företrädare. Här i Norrköpings kommunfullmäktige hade partiet en ledamot under förra mandatperioden som underhöll fullmäktige med sina säregna nationalekonomiska analyser och ville förbjuda ränta och stoppa den ekonomiska tillväxten. Han motionerade även om att Norrköping borde införa en egen lokal valuta, en motion komplett med egna privata beräkningar kring vad det skulle innebära. På andra platser i landet har en utpräglad teknikskepsis förenad med rena konspirationsteorier varit utmärkande för en del företrädare för miljöpartiet.

Men min viktigaste invändning mot miljöpartiet och vänsterpartiet är faktiskt deras bristande förståelse för hur det mänskliga samhället fungerar när det gäller affärsverksamhet, köpande- och säljande, privat företagande, ”kapitalism” och vinstintresse. Vinstintresse, konkurrens och en fri marknad utgör grundläggande förutsättningar för att uppnå samhällelig välfärd. Men alltför ofta utmålar partierna företagare som giriga och onda kapitalister som vill utsuga och utnyttja den fattiga arbetarklassen alternativt förstöra miljön.

Naturligtvis behöver staten reglera affärsverksamhet. Tolvåriga barn som jobbar i livsfarliga fabriker som pumpar ut gifter i naturen är per definition en dålig sak som behöver förbjudas. Men grundhållningen till företagande måste ändå vara att det är ett uttryck för den mänskliga naturen att köpa och sälja varor och tjänster för att förbättra sin ekonomi, och att det utgör själva grunden för vår välfärd.

Varje enskild krona som används till att driva vårdcentraler, äldreboenden, skolor, polis, räddningstjänst, gatuunderhåll etc. etc. (dvs. all offentlig verksamhet) kommer från affärsverksamhet. Allt börjar och slutar med att våra företag har förutsättningar att verka, växa och göra vinst. Detta otroligt väsentliga perspektiv är inte en självklar utgångspunkt för vänsterpartiet och miljöpartiet.

Därför är vänsterpartiet och miljöpartiet inte något alternativ för mig.

Kristdemokraterna är ett parti för folk som är intresserade av att reglera frågor kring könsorgan. Det är inte jag, så kristdemokraterna faller bort för mig. (Visserligen har de ett lokalt fokus på vård- och omsorgsfrågor som förtjänar all respekt. Men det är inte tillräckligt för att väcka mitt lokalpolitiska engagemang.)

Socialdemokraterna och moderaterna är för ideologilösa för mig. Det är säkert en motsägelse mot vad jag skrivit ovan om att jag är trött på idealism och snarast vill finna en stabil plattform för att verka för små, små förbättringar. Men även jag har en gräns. Jag kan inte tillhöra ett politiskt parti vars främsta mål är att vara det bästa förvaltarpartiet, att konkurrera med det andra stora partiet om vem som (för tillfället) är mest ”regeringsduglig”. Jag behöver ett sammanhang där det åtminstone förekommer ideologiska diskussioner på allvar. Jag tror att en partiintern ideologisk diskussion skapar en bra spänning i vilken det är möjligt att verka för att partiet ska bli en kraft för det goda.

Naturligtvis förekommer ideologiska diskussioner inom både socialdemokraterna och moderaterna. Men när det helt förhärskande målet är att vara ett förvaltarparti värdigt mittenväljarnas förtroende så saknas ändå förutsättningar för att partiet ska våga ”sticka ut” som ett spetsigt alternativ i någon som helst fråga.

Min bild av socialdemokraterna är även att partiet har enorma problem med omställningen från ett samhällsbärande 45 %-parti, till ett modernt 25-30 %-parti. (Jag vet att de fortfarande har lite högre opinionssiffror än så, men det är bara att extrapolera trenden från de senaste årtiondena för att få en bild av var de kommer att hamna.)

Det kanske är en fördom från min sida, men jag har en känsla av att ifall jag skulle ha engagerat mig inom socialdemokraterna skulle jag ha fått frågan: ”Men är du socialdemokrat?” Som om valet av politiskt parti är en identitet, snarare än valet av ett verktyg för att kanalisera ett samhällsengagemang. Att ”vara” socialdemokrat kräver fortfarande ett livslångt svärande av trohet till “arbetarrörelsen” och dess institutioner.

Centerpartiet och folkpartiet är de två etablerade politiska partier som kvarstår. De står båda upp för privat företagande som en grundval för samhällets välfärd. Båda partierna har (liksom miljöpartiet) en stor spänning mellan den nationella profilen och de lokala partiorganisationerna.

Ett problem med den nationella politiken (oavsett parti) är behovet av ständiga ompositioneringar. Det är utmanande för åtta riksdagspartier att finna sin egen politiska nisch. Moderaterna har gått åt vänster och brottas med socialdemokraterna över ett brett politiskt mittfält. De tre borgerliga småpartierna har tvingats att positionera sig längre högerut för att överhuvudtaget ha möjlighet att skapa unika politiska profiler.

De ständiga ompositioneringarna utgör en särskild utmaning för de medborgare som vill vara politiskt aktiva. Man kan inte gärna byta ideologi varje gång som partiledningen bestämmer sig för att förskjuta partiets profil. Och att byta parti varje gång detta sker är inte heller görbart om man vill kunna långsiktigt engagera sig politiskt.

Under Annie Lööf och med hjälp av en outsinlig partikassa har centerpartiet positionerat sig som det nya liberala alternativet. Samtidigt har folkpartiet under Jan Björklund positionerat sig som ett mer konservativt och rentav auktoritärt politiskt alternativ, säkerligen med ambitionen att attrahera gammalmoderata väljare som varit missnöjda med moderaternas färd åt vänster. (Ett exempel är alla de ”batongliberala” förslagen om ”hårdare tag” på det rättspolitiska området. Personligen anser jag att uttrycket ”batongliberal” är besynnerligt och borde bytas ut mot det mer lättbegripliga ”oliberal” eller ”ickeliberal”.)

Jag anser att detta varit en i grunden felaktig strategi för folkpartiet och tycker att jag får stöd av de historiskt låga opinionssiffrorna för partiet.

Folkpartiets profilering som ett konservativt alternativ med auktoritära inslag har naturligtvis underlättat för centerpartiet att attrahera liberala väljare. Väljare som folkpartiet förlorat. Samtidigt har folkpartiet misslyckats att attrahera gammalmoderata väljare i någon större utsträckning, eftersom majoriteten av dem inte är idioter. De är väl medvetna om att moderaternas profilering som ”nya moderaterna” har lett till att partiet under åtta års regeringsinnehav kunnat genomföra historiskt många av de gammalmoderata politiska åsikterna, exempelvis kraftiga inkomstskattesänkningar.

Med denna bestämda kritik framförd får jag ändå säga att folkpartiet dock fortsatt är starka i frågor som ligger mig varmt om hjärtat, exempelvis hbtq-rättigheter, funktionshinderspolitik och när det gäller vapenexport till diktaturer. För att inte tala om den positiva synen på vinstdrivande företagande.

Glädjande nog är folkpartiets rättspolitiska talesperson Johan Pehrson på utgående (han försvinner i april) och det är bara en tidsfråga innan även Jan Björklund tvingas bort. Detta är ingen garanti för en nypositionering i liberal riktning, men man kan ju i alla fall hoppas.

Att nya ompositioneringar kommer att komma för de borgerliga småpartierna är dock helt säkert. ”Allting flyter” kunde vara samtliga riksdagspartiers nya stadigvarande slogan. Det är tänkvärt att det bara är ca tjugo år sedan Bengt Westerberg ledde folkpartiet under parollen ”den borgerliga vänstern”. Dagens folkpartistiska partiledning skulle säkert uppfatta benämningen som ett skällsord.

Jag upprepar det jag skrev ovan: ”De ständiga ompositioneringarna utgör en särskild utmaning för de medborgare som vill vara politiskt aktiva. Man kan inte gärna byta ideologi varje gång som partiledningen bestämmer sig för att förskjuta partiets profil. Och att byta parti varje gång detta sker är inte heller görbart om man vill kunna långsiktigt engagera sig politiskt.”

Men detta är rikspolitik, och situationen ser annorlunda ut på lokal nivå. Mitt praktiska politiska engagemang kommer framförallt att gälla kommunpolitiken i Norrköping.

Både centerpartiet och folkpartiet har gigantiska skillnader på lokal och nationell nivå. Det leder ibland till nästan absurda förhållanden, som t.ex. när jag diskuterade med en av de ledande folkpartisterna i Norrköping och han säger att han inte ens följer rikspolitiken längre. Skevheten är så stor.

Min bild av centerpartiet i Norrköping är att de är ett landsbygdsparti, inte ett nytt liberalt alternativ. Förstanamnet på kommunlistan valde åkermark och utlokalisering av skolor till landsbygden som partiets lokala profilfrågor i valrörelsen. Landsbygdsfrågor må vara nog så viktiga, men det är inte där mitt huvudsakliga politiska engagemang återfinns.

Min bild av Folkpartiet i Norrköping är att partiet är frihetligt och en stark och traditionellt oberoende röst i Norrköpings kommunpolitik. Fokus ligger på det lokala näringslivets villkor. Och på att politiker bör undvika klåfingrighet och överreglering av samhället.

Under kommunvalrörelsen var jag särskilt imponerad av kampanjen kring Pekingrapporten, som med hjälp av officiell statistik belyste hur problematisk Norrköpings situation är när det gäller företagarklimat och arbetslöshet.

Sedan länge uppskattar jag Mathias Sundin, som är folkpartiets riksdagsledamot för Östergötland, och som tagit tydlig ställning för integriteten på nätet. Exempelvis talade han redan 2012 på en demonstration mot ACTA anordnad av Piratpartiet. Han har konsekvent motsatt sig integritetskränkande nätlagstiftning, ofta som den ende allianspolitikern som röstat på tvärs med partilinjen i dessa frågor. Han har även fokus på mer allmänna och framtidsinriktade tekniska frågor, med allt från bitcoins, självstyrande bilar och han lyckades även för några dagar sedan få riksdagen att avskaffa tillståndskravet och de oskäliga avgifterna för LAN-spel.

Sedan valet i höstas styr folkpartiet kommunen i allians med centerpartiet, kristdemokraterna och socialdemokraterna vilket ger goda möjligheter att påverka. Där kommer mitt framtida politiska fokus att ligga – på att påverka i Norrköpings kommunpolitik. Jag håller redan på att arbeta med en motion om öppna data som jag hoppas att folkpartiet är intresserat av att lägga i fullmäktige. Och jag har många fler idéer på gång.

Bara för att mitt huvudsakliga politiska fokus skiftat från det nationella till det lokala, avser jag dock inte att tystna i rikspolitiska frågor. Där kommer min frihetliga utgångspunkt alltid att övertrumfa de auktoritära tendenserna hos folkpartiets nuvarande partiledning.

Om du händelsevis orkat läsa detta gigantiska blogginlägg, har du förhoppningsvis fått en ökad förståelse för hur jag resonerat då jag valt folkpartiet som mitt nya politiska parti.

Mitt stora feta afrikanska bröllop

Här är min och Indiras bröllopsannons från Norrköpings Tidningar.

“Torbjörn Wester och Indira Aben Adiet är sedan 28/9 2013 gifta i enlighet med afrikansk tradition.”

Sedan jag och Indira uppdaterade våra facebookprofiler till att vi gift oss är det ganska många av mina vänner som haft frågor och varit förvånade. Dels för att ingen visste om i förväg att vi skulle gifta oss, men även eftersom ingen har hört talas om någon bröllopsfest.

Det är nämligen så att vi inte har gift oss i Sverige. Rent juridiskt är vi fortfarande sambo. Någon gång i framtiden kommer vi säkert att gifta oss enligt svensk tradition och svensk lag, men det hör ännu framtiden till. Det vi gjort är istället att gifta oss enligt afrikansk tradition.

Egentligen hade vi inte tänkt göra så stor sak i Sverige av det här bröllopet. Men den avsikten grusades när vi uppdaterade våra statusar på Facebook. Det borde vi förstås ha insett – att folk skulle vara nyfikna och ha frågor. Men det kändes inte rätt att fortsätta att bara stå ”i ett förhållande” på facebook. Först funderade vi på att sätta ”förlovade” men det kändes som om vi då skulle menat att det afrikanska bröllopet inte riktigt ”gilldes”.

Hur gick det till att gifta sig enligt afrikansk tradition?

Först skrev jag ett introduktionsbrev till Indiras far för att öppna upp en förhandling om hemgift. När vi nått en överrenskommelse betalade jag hemgiften till Indiras släkt i Kongo och de hade en stor fest för oss.

I vanliga fall är man förstås med vid sin bröllopsfest, men eftersom Indira av politiska skäl har tvingats fly från Kongo var det inte möjligt för oss. Så om någon av våra vänner är ledsen för att inte ha blivit bjuden på bröllopsfesten, så kan ni trösta er med att brudparet också missade festen.

Eftersom det afrikanska bröllopet var en betydelsefull händelse för oss, ville vi sätta in en bröllopsannons i tidningen. Till denna annons fotade den lokala fotografen Theodora Afrayem fantastiskt fina bilder invid strömmen i Norrköping. De bilderna publicerades också på Facebook och bidrog troligen till våra vänners förvåning. För även om det ser ut som om vi kommer direkt från en bröllopsfest eller en vigselakt på rådhuset så är vi alltså enbart uppklädda… för fotograferingen!

Vad bestod hemgiften av?

Först och främst köpte jag en get till det matriarkala familjeöverhuvudet. Indiras stam är nämligen matriarkat. Men det är inte så feministiskt som det låter – det innebär bara att det är Indiras morfar och inte hennes farfar som är familjeöverhuvudet. Geten kostade ungefär 100 dollar.

Därefter köpte jag kostym, slips, skjorta och skor till Indiras far och en traditionell klänning samt viss köksutrustning till hennes mor. Släktingarna på landsbygden fick Gillette rakhyvlar och 20 kilo salt. (Jag förhandlade bort cigaretterna med motiveringen att jag inte uppskattar rökning.)

Förutom ovanstående betalade jag för sex tunnor öl och fyra tunnor läsk. Och till detta en penningsumma. Sammanlagt kostade hemgiften 2308 dollar, vilket är en ganska låg summa eftersom Indiras far respekterade att systemet är ganska ovant för mig. För en afrikansk man hade det säkert kostat över 3000 dollar.

Innebär då hemgift att man köper en fru?

Nej, verkligen inte!

Indira och hennes familj är högt utbildade människor. Hennes far har varit parlamentsledamot i Kongo, hennes mor jobbar på uppdrag av regeringen med kvinnors rättigheter och Indira själv var politiskt aktiv för medborgerliga rättigheter i hemlandet innan hon tvingades fly.

Om jag får skriva något kort om Indira också, för de som inte känner henne. Hon är jurist, talar sju språk och är utbildad till domare vid universitetet i Kinshasa. Hon var aktiv i en biståndsfinansierad organisation som arbetade för medborgerliga rättigheter, med fokus på kvinnors ställning och barnsoldater.

Efter det genomkorrupta presidentvalet 2011 uppmanade Indiras organisation folk att gå ut på gatorna och protestera. Hon blev en frontfigur och syntes i TV och tidningar. Regimen reagerade med brutalt våld. Flera av de oppositionella torterades till döds, hon arresterades och sattes i ett ökänt fängelse för politiskt oppositionella, men en släkting lyckades muta ut henne. Därefter fick hon hjälp av flyktingsmugglare att ta sig till Sverige.

Indira fick politisk asyl enligt 1951 års FN-konvention, och har alltså inte flytt från något krig. Hon är en fantastisk kvinna. Jag älskar och respekterar henne.

Hemgift är en gammal tradition, men i det moderna Kongo innebär det helt enkelt att brudgummen betalar bröllopsfesten. Så geten slaktades och tillagades, fadern klädde sig i sin nya kostym och modern i sin nya klänning och vid en stor fest för hela släkten åt de upp geten och drack upp all öl och läsk.

Seden med hemgift är inte oproblematiskt. En normal hemgift utgör ett antal månadslöner för en hyfsat välavlönad man i Kongo och det finns en debatt i landet om ungdomar som inte har råd att gifta sig. Men även en bröllopsfest enligt svensk tradition går lätt går loss på ett antal månadslöner.

Varför valde vi att gifta oss enligt afrikansk tradition?

Jag ville visa respekt för Indiras kulturella arv och hennes familj. Jag ville även visa familjen att vårt förhållande är seriöst. Att vi gift oss enligt afrikansk tradition är ett sätt att signalera att vi har ett seriöst och varaktigt förhållande.

Vi är mycket lyckliga.

Efterskalvet av sexintygshistorien

blogghitsAntalet sidvisningar på bloggen

Den här bloggen brukar ha ungefär 25-30 besökare om dagen. Jag har bloggat ganska oregelbundet, med bok- och filmrecensioner, utläggningar om allehanda saker och lite om min bakgrund inom Jehovas vittnen.

När jag så blev uppringd av min exfrus pappa för dryg en vecka sedan, och ombedd att skriva ett sexintyg, så bloggade jag om det. Men då hände något ovanligt. På ett par dagar fick bloggen kring 3000 sidvisningar, när länken spreds via sociala medier.

Efter ett par dagar publicerade jag det uppföljande inlägget, med ett hemligen inspelat telefonsamtal med en äldstebroder. Nu tog det hus i helvete. (Om uttrycket tillåts.) På några dagar fick bloggen ytterligare 10 000 sidvisningar.

Continue reading

Jehovas vittnens utredning kring mitt sexliv går vidare

Ove Norberg
Ove Norberg, ordf. för Jehovas vittnen Finspång

Jag bloggade i förra veckan om att min exfrus pappa kontaktat mig för att få ett intyg på att jag haft sex, efter att jag skilde mig från hans dotter.

Blogginlägget blev oerhört uppmärksammat i sociala medier och åtminstone tretusen personer har läst det.

Jag har stått inför en komplicerad etisk situation. Min exfru, som är ett Jehovas vittne, har inte rätt att gifta om sig om jag inte skriver ett intyg om att jag “brutit” vårt äktenskap genom att ha sex med någon annan. Detta trots att vi varit skilda i flera år.

Det är ett etiskt dilemma. Det vore omtänksamt att skriva ett “sexintyg”, eftersom det möjliggör för en människa som jag haft ett kärleksfullt förhållande till och ännu respekterar, att gå vidare med sitt liv. Men samtidigt är det en absurd kränkning av min personliga integritet, att jag tvingas att intyga saker kring mitt sexliv som äldstebröderna inom Jehovas vittnen inte har något med att göra.

Continue reading

Intyg om att jag haft sex efterfrågas

14

Ok, jag ska ärligt erkänna att jag tyckte att det här var omtumlande!

Min exfrus pappa ringde upp mig ikväll för att fråga om jag möjligtvis kan tänka mig att skriva ett intyg om att jag haft sex, efter att jag skilde mig från hans dotter.

Saken är den att jag växte upp inom Jehovas vittnen, och både jag och min exfru var medlemmar. (Även hennes far är förstås ett Jehovas vittne.)

Numera har jag som bekant lämnat den gruppen helt bakom mig.

Men för att min exfru ska få tillåtelse att gifta om sig med en ny man, krävs det att äldstebröderna i församlingen är säkra på att jag haft sex med någon annan. För då blir hon “fri”. Det måste dessutom finnas någon form av bevis.

Om jag inte skriver ett intyg blir de tvungna att försöka leta reda på  vittnen till att jag haft en kvinna boende hos mig över natten.

Jag känner verkligen empati för min exfrus situation och är beredd att gå långt för att göra det möjligt för henne att gå vidare i livet, men anser ändå att det är ytterst förnedrande att skriva ett intyg kring en så privat sak.

Man kan förstås avfärda kravet på sex-intyg som absurt, kränkande och skogstokigt (för det är det naturligtvis), men jag vill gärna visa omtanke. För det handlar trots allt om en annan människa som jag respekterar och om en fråga som i högsta grad påverkar hennes liv. Fast är det rimligt? Jag känner att jag helst inte vill skriva nåt sånt här intyg, men samtidigt vill jag inte att min exfru ska hamna i en onödigt jobbig situation.

Jag känner mig inte heller helt bekväm med att spela efter sektens regler. Men ska hon behöva lida för det?

Hur ska jag göra?

Deadgirl (2008)

Deadgirl3

Spoilervarning!

Två high school-grabbar skolkar från skolan och drar till ett nedlagt och övergivet mentalsjukhus för att dricka öl.

Så långt stämmer filmen Deadgirl från 2008 in i mallen för skräckfilmer. Men låt er inte luras, för den visar sig vara ett originellt grepp på zombiegenrén.

Efter att ha röjt runt i övergivna korridorer i den gamla sjukhusbyggnaden, hittar de en naken kvinna fastkedjad på en bår. Hon är stum och verkar galen.

Continue reading