Det är lätt att förhålla sig skeptisk till böcker som ges ut på eget förlag. Oftast är de helt enkelt inte särskilt bra, inte tillräckligt bra för att ha någon chans på de stora förlagen.

Jag har recenserat och sågat sådana böcker tidigare.

Men ibland dyker ett guldkorn upp. Ett fynd. En bok som getts ut på ett litet förlag eftersom den riktar sig till en alltför snäv läsekrets för att de stora förlagen ska bry sig. Men en bok som ändå är riktigt, riktigt bra.

Att skriva filmmanus av Fredrik Lindqvist är en sådan bok.

Författaren tar avstamp i djup kunskap om filmbranschen. Han utgår från sin övertygelse om att filmkonsumenter i första hand vill bli känslomässigt berörda. Utifrån denna grundläggande insikt beskriver han manusskrivandets konst på ett inträngande och systematiskt vis.

Fredrik Lindqvist har inget till övers för platta actionrullar som försöker locka åskådare enbart med hjälp av specialeffekter. Men han faller inte heller i någon snobbismfälla. Tvärtom betonar han att såväl de allmänt populära Hollywoodfilmer som ”slår” och kritikerrosade filmiska mästerverk har gemensamma nämnare – de består av samma grundläggande komponenter. Inte sällan följer de förhållandevis exakt Aristoteles klassiska mall för hur en dramatisk historia ska vara uppbyggd.

I Att skriva filmmanus behandlas alla de obligatoriska momenten när det gäller att skriva dramatiska historier, såsom ”Att skapa rollfigurer”, ”Att skriva dialog” och ”Skrivprocessen” – men inte bara det! Allt analyseras utifrån exempel ur klassiska och/eller välkända filmer. På det sättet åskådliggörs exakt vad som avses. (Man gör väl i att följa författarens råd och se filmerna innan man läser boken.)

Även mer tekniska avsnitt finns med, såsom ”Handling och helhet”, ”Struktur och tre akter” samt ”Att skriva scener”.

Jag uppskattade hela boken, men ett bra exempel är avsnittet som betonar att påhittade karaktärer måste ha en ”backstory”, dvs. ett – av författaren kartlagt – liv innan de dyker upp i filmen. Hur ska författaren annars kunna känna sina karaktärer tillräckligt väl för att skildra deras reaktioner?

Lindqvists bok är inget för den som vill fuska. Han vill lära sant konstnärsaspirerande manusförfattare att kanalisera sin otyglade energi, för att genom hårt och långvarigt arbete åstadkomma sitt (mästerliga?) slutresultat.

Boken är välskriven; författaren behärskar språket och sitt anslag oklanderligt. Det är lätt att hänga med i resonemangen. Då och då kryddas texten med lustiga anekdoter. (Vissa typografiska fel förekommer, men inte så ofta att det förstör läsningen.)

Jag tror att alla som är intresserade av dramatiskt skrivande, vare sig det är fråga om filmmanus, teaterdramatik eller vanlig skönlitteratur har mycket att hämta i denna bok. Mitt råd är, kort och gott, köp den!

Här finns bokens innehållsförteckning.

Det är lätt att förhålla sig skeptisk till böcker som ges ut på eget förlag. Oftast är de helt enkelt inte särskilt bra, inte tillräckligt bra för att ha någon...