Mitt stora feta afrikanska bröllop

Här är min och Indiras bröllopsannons från Norrköpings Tidningar.

“Torbjörn Wester och Indira Aben Adiet är sedan 28/9 2013 gifta i enlighet med afrikansk tradition.”

Sedan jag och Indira uppdaterade våra facebookprofiler till att vi gift oss är det ganska många av mina vänner som haft frågor och varit förvånade. Dels för att ingen visste om i förväg att vi skulle gifta oss, men även eftersom ingen har hört talas om någon bröllopsfest.

Det är nämligen så att vi inte har gift oss i Sverige. Rent juridiskt är vi fortfarande sambo. Någon gång i framtiden kommer vi säkert att gifta oss enligt svensk tradition och svensk lag, men det hör ännu framtiden till. Det vi gjort är istället att gifta oss enligt afrikansk tradition.

Egentligen hade vi inte tänkt göra så stor sak i Sverige av det här bröllopet. Men den avsikten grusades när vi uppdaterade våra statusar på Facebook. Det borde vi förstås ha insett – att folk skulle vara nyfikna och ha frågor. Men det kändes inte rätt att fortsätta att bara stå ”i ett förhållande” på facebook. Först funderade vi på att sätta ”förlovade” men det kändes som om vi då skulle menat att det afrikanska bröllopet inte riktigt ”gilldes”.

Hur gick det till att gifta sig enligt afrikansk tradition?

Först skrev jag ett introduktionsbrev till Indiras far för att öppna upp en förhandling om hemgift. När vi nått en överrenskommelse betalade jag hemgiften till Indiras släkt i Kongo och de hade en stor fest för oss.

I vanliga fall är man förstås med vid sin bröllopsfest, men eftersom Indira av politiska skäl har tvingats fly från Kongo var det inte möjligt för oss. Så om någon av våra vänner är ledsen för att inte ha blivit bjuden på bröllopsfesten, så kan ni trösta er med att brudparet också missade festen.

Eftersom det afrikanska bröllopet var en betydelsefull händelse för oss, ville vi sätta in en bröllopsannons i tidningen. Till denna annons fotade den lokala fotografen Theodora Afrayem fantastiskt fina bilder invid strömmen i Norrköping. De bilderna publicerades också på Facebook och bidrog troligen till våra vänners förvåning. För även om det ser ut som om vi kommer direkt från en bröllopsfest eller en vigselakt på rådhuset så är vi alltså enbart uppklädda… för fotograferingen!

Vad bestod hemgiften av?

Först och främst köpte jag en get till det matriarkala familjeöverhuvudet. Indiras stam är nämligen matriarkat. Men det är inte så feministiskt som det låter – det innebär bara att det är Indiras morfar och inte hennes farfar som är familjeöverhuvudet. Geten kostade ungefär 100 dollar.

Därefter köpte jag kostym, slips, skjorta och skor till Indiras far och en traditionell klänning samt viss köksutrustning till hennes mor. Släktingarna på landsbygden fick Gillette rakhyvlar och 20 kilo salt. (Jag förhandlade bort cigaretterna med motiveringen att jag inte uppskattar rökning.)

Förutom ovanstående betalade jag för sex tunnor öl och fyra tunnor läsk. Och till detta en penningsumma. Sammanlagt kostade hemgiften 2308 dollar, vilket är en ganska låg summa eftersom Indiras far respekterade att systemet är ganska ovant för mig. För en afrikansk man hade det säkert kostat över 3000 dollar.

Innebär då hemgift att man köper en fru?

Nej, verkligen inte!

Indira och hennes familj är högt utbildade människor. Hennes far har varit parlamentsledamot i Kongo, hennes mor jobbar på uppdrag av regeringen med kvinnors rättigheter och Indira själv var politiskt aktiv för medborgerliga rättigheter i hemlandet innan hon tvingades fly.

Om jag får skriva något kort om Indira också, för de som inte känner henne. Hon är jurist, talar sju språk och är utbildad till domare vid universitetet i Kinshasa. Hon var aktiv i en biståndsfinansierad organisation som arbetade för medborgerliga rättigheter, med fokus på kvinnors ställning och barnsoldater.

Efter det genomkorrupta presidentvalet 2011 uppmanade Indiras organisation folk att gå ut på gatorna och protestera. Hon blev en frontfigur och syntes i TV och tidningar. Regimen reagerade med brutalt våld. Flera av de oppositionella torterades till döds, hon arresterades och sattes i ett ökänt fängelse för politiskt oppositionella, men en släkting lyckades muta ut henne. Därefter fick hon hjälp av flyktingsmugglare att ta sig till Sverige.

Indira fick politisk asyl enligt 1951 års FN-konvention, och har alltså inte flytt från något krig. Hon är en fantastisk kvinna. Jag älskar och respekterar henne.

Hemgift är en gammal tradition, men i det moderna Kongo innebär det helt enkelt att brudgummen betalar bröllopsfesten. Så geten slaktades och tillagades, fadern klädde sig i sin nya kostym och modern i sin nya klänning och vid en stor fest för hela släkten åt de upp geten och drack upp all öl och läsk.

Seden med hemgift är inte oproblematiskt. En normal hemgift utgör ett antal månadslöner för en hyfsat välavlönad man i Kongo och det finns en debatt i landet om ungdomar som inte har råd att gifta sig. Men även en bröllopsfest enligt svensk tradition går lätt går loss på ett antal månadslöner.

Varför valde vi att gifta oss enligt afrikansk tradition?

Jag ville visa respekt för Indiras kulturella arv och hennes familj. Jag ville även visa familjen att vårt förhållande är seriöst. Att vi gift oss enligt afrikansk tradition är ett sätt att signalera att vi har ett seriöst och varaktigt förhållande.

Vi är mycket lyckliga.

Efterskalvet av sexintygshistorien

blogghitsAntalet sidvisningar på bloggen

Den här bloggen brukar ha ungefär 25-30 besökare om dagen. Jag har bloggat ganska oregelbundet, med bok- och filmrecensioner, utläggningar om allehanda saker och lite om min bakgrund inom Jehovas vittnen.

När jag så blev uppringd av min exfrus pappa för dryg en vecka sedan, och ombedd att skriva ett sexintyg, så bloggade jag om det. Men då hände något ovanligt. På ett par dagar fick bloggen kring 3000 sidvisningar, när länken spreds via sociala medier.

Efter ett par dagar publicerade jag det uppföljande inlägget, med ett hemligen inspelat telefonsamtal med en äldstebroder. Nu tog det hus i helvete. (Om uttrycket tillåts.) På några dagar fick bloggen ytterligare 10 000 sidvisningar.

Fortsätt läsa →

Jehovas vittnens utredning kring mitt sexliv går vidare

Ove Norberg
Ove Norberg, ordf. för Jehovas vittnen Finspång

Jag bloggade i förra veckan om att min exfrus pappa kontaktat mig för att få ett intyg på att jag haft sex, efter att jag skilde mig från hans dotter.

Blogginlägget blev oerhört uppmärksammat i sociala medier och åtminstone tretusen personer har läst det.

Jag har stått inför en komplicerad etisk situation. Min exfru, som är ett Jehovas vittne, har inte rätt att gifta om sig om jag inte skriver ett intyg om att jag “brutit” vårt äktenskap genom att ha sex med någon annan. Detta trots att vi varit skilda i flera år.

Det är ett etiskt dilemma. Det vore omtänksamt att skriva ett “sexintyg”, eftersom det möjliggör för en människa som jag haft ett kärleksfullt förhållande till och ännu respekterar, att gå vidare med sitt liv. Men samtidigt är det en absurd kränkning av min personliga integritet, att jag tvingas att intyga saker kring mitt sexliv som äldstebröderna inom Jehovas vittnen inte har något med att göra.

Fortsätt läsa →

Intyg om att jag haft sex efterfrågas

14

Ok, jag ska ärligt erkänna att jag tyckte att det här var omtumlande!

Min exfrus pappa ringde upp mig ikväll för att fråga om jag möjligtvis kan tänka mig att skriva ett intyg om att jag haft sex, efter att jag skilde mig från hans dotter.

Saken är den att jag växte upp inom Jehovas vittnen, och både jag och min exfru var medlemmar. (Även hennes far är förstås ett Jehovas vittne.)

Numera har jag som bekant lämnat den gruppen helt bakom mig.

Men för att min exfru ska få tillåtelse att gifta om sig med en ny man, krävs det att äldstebröderna i församlingen är säkra på att jag haft sex med någon annan. För då blir hon “fri”. Det måste dessutom finnas någon form av bevis.

Om jag inte skriver ett intyg blir de tvungna att försöka leta reda på  vittnen till att jag haft en kvinna boende hos mig över natten.

Jag känner verkligen empati för min exfrus situation och är beredd att gå långt för att göra det möjligt för henne att gå vidare i livet, men anser ändå att det är ytterst förnedrande att skriva ett intyg kring en så privat sak.

Man kan förstås avfärda kravet på sex-intyg som absurt, kränkande och skogstokigt (för det är det naturligtvis), men jag vill gärna visa omtanke. För det handlar trots allt om en annan människa som jag respekterar och om en fråga som i högsta grad påverkar hennes liv. Fast är det rimligt? Jag känner att jag helst inte vill skriva nåt sånt här intyg, men samtidigt vill jag inte att min exfru ska hamna i en onödigt jobbig situation.

Jag känner mig inte heller helt bekväm med att spela efter sektens regler. Men ska hon behöva lida för det?

Hur ska jag göra?

Deadgirl (2008)

Deadgirl3

Spoilervarning!

Två high school-grabbar skolkar från skolan och drar till ett nedlagt och övergivet mentalsjukhus för att dricka öl.

Så långt stämmer filmen Deadgirl från 2008 in i mallen för skräckfilmer. Men låt er inte luras, för den visar sig vara ett originellt grepp på zombiegenrén.

Efter att ha röjt runt i övergivna korridorer i den gamla sjukhusbyggnaden, hittar de en naken kvinna fastkedjad på en bår. Hon är stum och verkar galen.

Fortsätt läsa →

Jehovas vittnen dömda att betala 28 miljoner dollar i pedofilskadestånd

money

I veckan kom avgörandet i ett civilrättsligt mål i USA, där en kvinna stämt Jehovas vittnen för att de tystat ner övergrepp mot barn. Mörkläggningen av pedofilin ledde till att hon utsattes för sexövergrepp.

Detta domslut utgör ett landmärke i den segdragna frågan kring Jehovas vittnens hantering av pedofiler. Alla som är Jehovas vittnen känner till hur viktigt “ett gott vittnesbörd” är, eller alltså den yttre bilden av organisationen. För att bevara bilden av att Jehovas vittnen är en grupp människor med högre moral än andra, har organisationen tystat ner och mörkat sexuella övergrepp i de egna leden. De som talat öppet om övergreppen har uteslutits (för att de orsakat “splittring”) med följden att de tappat kontakten med familj och vänner. Resultatet har blivit att ännu fler barn utsatts för övergrepp. Allt därför att organisationens anseende och självbild har vägt tyngre än behovet av att skydda församlingsmedlemmar och deras barn.

I Uppdrag granskning sändes för några år sedan ett uppmärksammat reportage om hur sexövergrepp mörkats även i Sverige.

Att sköta ärenden “bakom stängda dörrar”, med egna utredningar och intern rättsskipning, är kännetecknande för extrema grupper.

Fortsätt läsa →

Att skriva ett avskedsbrev

När jag hoppade av Jehovas vittnen skickade jag ett brev till mina närmaste vänner, för att förklara varför jag lämnade rörelsen bakom mig.

Orsaken var dels att det lätt börjar gå rykten om avhoppare, dels för att jag tyckte att mina vänner förtjänade en förklaring. Brevet var min enda chans att förklara varför jag lämnade en religion bakom mig, som varit en så stor del av de första trettio åren av mitt liv. (Om jag möter någon av mina tidigare vänner på gatan nu, så är det förbjudet för dem att hälsa på mig eller att växla några ord.)

Det kanske rörde sig om mellan 30-50 personer som fick mitt brev. I praktiken blev det mitt utträdesbrev, eftersom en del av mina vänner var äldstebröder i den lokala församlingen.

Naturligtvis väckte brevet viss uppståndelse och jag fick en del reaktioner på det. Reaktionerna var delvis oväntade och ganska intressanta. Det får jag skriva om i något kommande blogginlägg.

För de som är intresserade så publicerar jag här mitt avskedsbrev. Det innehåller ganska många interna referenser, så jag vet inte hur mycket som de utan erfarenhet av Jehovas vittnen begriper.


Hej!

Det har varit mycket svårt att avgöra vilka jag ska sända det här brevet till. Troligen kommer en del att undra varför de har fått brevet och andra kommer kanske att undra varför de inte har fått något brev.

Brevet kommer troligen att göra de flesta av er ledsna. Det respekterar jag.

Fortsätt läsa →

Immateriella revolutionen och en bok

Vi lever mitt i en samhällsförändring som kommer att påverka samhället i lika hög grad som den industriella revolutionen. Internet hände och inget blev sig likt. Trots detta har den informationspolitiska debatten måhända gått lite i stå, eftersom det saknas visioner för samhället. Allt verkar handla om att försöka bevara ett hopplöst svunnet status quo. Frågan borde vara: Hur ska den nya tekniken användas för att förändra samhället? För att förbättra samhället.

För att kasta ris på brasan har vi gjort en tjusig bok (se bilden ovan) som kommer att lanseras den 19 mars.

De som levde under den industriella revolutionen märkte säkerligen av samhällsförändringarna, men kunde svårligen greppa hela bilden.

Fortsätt läsa →

Att lämna en hel värld bakom sig

Fotograf: Louise Qvarfordt

Nu har det gått mer än ett år sedan jag lämnade Jehovas vittnen. Visserligen hade jag långt tidigare slutat att tro på lärorna, men stannat kvar av sociala skäl.

Att lämna en extrem rörelse är en särskild upplevelse, minst sagt. För ett tag sedan skrev jag en debattartikel i Svenska dagbladet om detta: Internet det största hotet mot extrema rörelser.

Jag växte upp i en familj av Jehovas vittnen, så det är inte konstigt att jag själv anammade läran. Men det var inte bara en barnatro – tvärtom blev det min identitet som ung vuxen. Aktiviteterna inom samfundet och relationen till gud blev det viktigaste i mitt liv.

Fortsätt läsa →

Trams om kärnkraft och James Bond

007

James Bond-filmerna är förklaringen till att kärnkraften fått så dålig image. Det anser ordföranden för brittiska Kungliga samfundet för kemi, som anklagar särskilt den första Bond-filmen för att ha kastat en stor skugga över kärnkraften. Absurt, anser cineasten och filmbloggaren Anders Bellis. Jag bad honom att utveckla varför i ett gästblogginlägg.


Anders BellisArtikeln i Dagens Nyheter var något av det fånigaste jag har läst på länge, men så har ju James Bond fått klä skott för mycket genom åren, samtidigt som han är det utan jämförelse mest spektakulärt framgångsrika filmkonceptet i hela filmhistorien. Sådant som Star Wars, Star Trek, Tarzan, Hajen-filmer etc. är ren småpotatis i jämförelse, för James Bond har överlevt i snart femtio år (nästan halva den tid det över huvud taget har funnits rörliga bilder) och visar inga tecken på att avta i popularitet. Att jag säger detta beror på att jag vill antyda varför han kan tas upp i ett sådant här fullkomligt befängt sammanhang.

Fortsätt läsa →