Birgitta Ohlsson – ny partiledare för (L)

Detta blogginlägg publiceras även hos Norrköpings Tidningar (länk).

Så kandiderar då äntligen Birgitta Ohlsson till posten som partiledare för (L). Nu står striden mellan Jan Björklund och Birgitta – men det är en strid som inte bara handlar om vilken person som ska leda liberalerna, utan också om vilken riktning partiet ska ta.

Partiledarstriden sätter fokus på den nuvarande ledningens misslyckade strategi att göra om partiet från socialliberalt till konservativt. När Moderaterna under Reinfeldt förflyttade sig mot den socialliberala mitten valde Liberalernas (Folkpartiets) partiledning att ompositionera Folkpartiet högerut. Det måste ha funnits en förhoppning om att locka över “gammalmoderata” väljare, genom att anamma en stark marknadsliberal profil i kombination med en hård kravpolitik på övriga områden, och genom att tona ned de sociala aspekterna av politiken.

Liberalernas sviktande väljarstöd visar tydligt att det inte har varit någon framgångsrik strategi – istället ser vi hur såväl liberaler som socialliberala moderater överger sina partier till förmån för Centerpartiet.

I en tid när repressiva krafter vinner allt starkare inflytande runt om i Europa och USA måste Liberalerna stå upp för sina grundläggande värderingar. Detta har Birgitta Ohlsson konsekvent gjort.

Om en VD har lett ett företag under mer än ett decennium till ett av dess sämsta resultat någonsin, sparkar man VD:n. Det finns inget vare sig nostalgiskt eller särskilt dramatiskt över den saken. Liberalernas nuvarande partiledare saknar den trovärdighet som krävs för att kunna leda partiets nödvändiga förändringsarbete tillbaka till de socialliberala rötterna.

Det finns ingen annan grupp i partiet som har ett sådant driv och engagemang som Birgitta-falangen. Vi behöver den energin!

Gudarna ska veta att jag inte håller med Birgitta Ohlsson om allt, men av ovanstående skäl tvekar jag inte att stödja henne som som ny partiledare för Liberalerna.