Unfortunately no one knows what they are.
- W. Somerset Maugham
I sin handbok för kreativt skrivande greppar Elisabet Norin efter mycket. Och lyckas famna det.
Jag har läst en stor mängd böcker om skrivande, men aldrig en så osedvanligt komplett och modern bok som denna. Dessutom är den skriven på ett inbjudande vis, en perfekt blandning mellan “hård” handbok och “mjuk” reflekterande inspirationsbok.
Vi människor drivs av en önskan att försöka förstå oss själva och det sammanhang vi levt vårt liv i, att försöka begripa hur vårt liv blev som det blev och vad som var meningen med det.
Kanske är det därför så många även känner en lust att “skriva sitt liv”. Att skriva en självbiografi.
Resultatet av en novelltävling och ett långt projekt med lektörsläsning och formgivning, är nu äntligen på väg till tryckpressarna.
“Äntligen!” – som det brukar heta i nobelprissammanhang.
Novelltävlingen anordnades av författaren Sölve Dahlgren, och efter att min novell blev en av de uttagna vinnarnovellerna har jag haft glädjen att få vara med och bistå med lektörsläsning och korrektur.
Resultatet, VIPstory – Återkomsten, lanseras den 29 mars på Adlibris, men det går redan nu att bevaka boken.
Paul Ronge har lång erfarenhet av journalistiska “drev” – från två håll.
Dels har han varit med om att driva dem under sin karriär som journalist för bland annat Rapport, Aftonbladet och Expressen, dels har han sedan 1998 – som medierådgivare och konsult i krishantering – sett kriserna “från andra perspektivet”, från de drabbades synvinkel.
Har du eller ditt företag/organisation fastnat med fingrarna i syltburken? Har ni gjort något dumt? Kommer det att bli en skandal i massmedia? Eller har ni överraskats av en skandal som inte är ert fel – t.ex. pga. oetiska underleverantörer?
Riskerar ni att hudflängas i pressen?
I sådana lägen kontaktar företag, myndigheter och andra stora organisationer ofta en medierådgivare och kriskonsult, som Paul Ronge, för att få hjälp med “brandsläckning”.
Mitt i labyrinten är en samling med fyra essäer. Peter Nilson – astronom, författare, filosof och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin – breder ut sina tankar kring ämnen som fascinerat människor i alla tider.
Den första essän – Bevingade män och flygande skepp – handlar om mänsklighetens dröm om att kunna flyga.
Jag hade ingen aning om att så seriösa och ibland delvis framgångsrika flygförsök genomförts så långt tillbaka i historien. Redan kring år tusen sägs en munk ha lyckats flyga ca 200 meter – och författaren sätter in detta i medeltidens teknologiska sammanhang och visar att det inte alls är otänkbart. Redan före Kristus kan det ha funnits flygande varmluftsballonger.
John Gardner (1933-1982) var under sin livstid en produktiv författare och även lärare i “creative writing”.
I Romanen och författaren sammanfattar han sina idéer om författarskap – till nytta för de med författardrömmar.
Enligt Gardner behöver en författare tre egenskaper: Känslighet för ordens valörer, exakt iakttagelseförmåga och “demonisk besatthet”.
Till skillnad från de flesta böcker i ämnet går Gardner inte systematiskt igenom romanskrivandets olika delar – istället koncentrerar han sig på författarens mentalitet och förhållningssätt gentemot sitt skrivande.
Även om Gardner betonar vikten av att kunna använda språket väl (“[författarens] ord, rytmik, liknelser [... måste] vara skarpa och tillfredställande”), varnar han ändå för att försöka skriva “vackert”. En författare som bara intresserar sig för språket har problem.
Inom deckargenren i Sverige finns idag tonvis med skräp, som säkerligen kommer att gå en välförtjänt glömska till mötes.
Dit hör sannerligen inte denna bok.
Förlaget beskriver boken så här:
“Han lever ett dubbelliv. Ett med en älskad fru och två små pojkar, en familj han vill skydda till varje pris. Och ett annat, hemligt, där han varje dag riskerar att förlora allt.
Han tvingas ta makten på ett av Sveriges tyngsta fängelser. På uppdrag av polisen. På uppdrag av maffian. Han inser att han från och med nu är ensam, inte kan lita på någon och att han i det ögonblick han avslöjas blir lika farlig för båda sidor. Han kallar sig Paula och vet att det tar exakt tre sekunder att dö.”
Det är lätt att förhålla sig skeptisk till böcker som ges ut på eget förlag. Oftast är de helt enkelt inte särskilt bra, inte tillräckligt bra för att ha någon chans på de stora förlagen.
Jag har recenserat och sågat sådana böcker tidigare.
Men ibland dyker ett guldkorn upp. Ett fynd. En bok som getts ut på ett litet förlag eftersom den riktar sig till en alltför snäv läsekrets för att de stora förlagen ska bry sig. Men en bok som ändå är riktigt, riktigt bra.
Att skriva filmmanus av Fredrik Lindqvist är en sådan bok.
Om man läser en bok om skrivande förväntar man sig att bli åtminstone en aning inspirerad att skriva.
Inte så att boken måste utmåla ett skrivande liv som en dans på rosor, inte alls, men den borde åtminstone förmedla något mått av skrivglädje.
Jag har läst en stor mängd böcker om skrivande, men aldrig en som varit lika oinspirerande som denna. Boken består endast av stumma meningar med information staplade på varandra.
Författaren är lärare i skrivande och jag får en stark känsla av att boken helt enkelt är en sammanställning av det lektionsunderlag han brukar använda sig av. (Här kan du läsa mer om författaren.)
Vem har inte undrat hur de “grävande journalisterna” arbetar? De som på allvar försöker leva upp till sin roll som “tredje statsmakten”.
Nils Hanson – ansvarig utgivare för SVT:s Uppdrag granskning – delar med sig av sina erfarenheter i Grävande journalistik.
Ur bokens förord:
“Aldrig har behovet av grävande journalistik varit så stort som nu. I en tid då samhället genomgår omvälvande förändringar och makten blir alltmer distanserad från allmänheten – då behövs effektiv grävande journalistik.
Egentligen borde det vara en självklarhet för alla nyhetsredaktioner att syssla med grävande journalistik. Bara så kan de ge sina läsare, tittare eller lyssnare nödvändig information om maktmissbruk och andra missförhållanden. Bara så kan de leva upp till sin nyckelroll i det demokratiska samhället.”