För någon månad sedan dök möjligheten upp att besöka anarkistiska bokmässan i Stockholm, när jag var i huvudstaden för att bevista Science Fiction-kongressen Eurocon.
Bokmässor, antikvariat och bibliotek har alla ett särskilt underbart drag över sig. Det luktar (!) böcker. Som bekant är jag en stark försvarare av pappersboken (hundöron is a feature, not a bug) och inte minst njuter jag av den lite dammfyllda aromen hos riktiga böcker.
Det som lockade till bokmässan var ändå gruppdiskussionen på temat “Anarkism och teknologi”. I anarkismens tecken ifrågasattes de maktstrukturer som uppstår då vi i västvärlden bygger upp ett informationssamhälle, på bekostnad av hårt arbetande gruvarbetare och elektronikkomponent-tillverkare i tredje världen. Kommer den nya tekniken alla till godo?
De sociala aspekterna av den nya tekniken diskuterades också. Har Facebook devalverat värdet av ordet “vän”? Vad innebär möjligheten att kommunicera anonymt med hjälp av kryptering? Naturligtvis nämndes de folkliga protester som organiserats i Mellanöstern och Nordafrika med hjälp av sociala medier, men även behovet av att uppmuntra öppen källkod.
Efter att ha fått nöjet att delta i gruppdiskussionen, modererad av medlemmar ur Finlands Metsätähti-kollektiv, sökte jag mig in på själva bokmässan.
Så här långt kommen i mitt blogginlägg slår det mig vilka associationer som vanligtvis förknippas med anarkister. Stenkastande huliganer som krossar skyltfönster. Antidemokratiska slynglar som inget hellre önskar än att införa total anarki i samhället.
Tyvärr finns ett grundläggande missförstånd kring anarkismen, nämligen att målet skulle vara anarki. Det är inte så konstigt att förstå med tanke på att orden “anarkism” och “anarki” är så lika, trots att de kommit att få fullständigt skilda betydelser.
Anarkism innebär att ifrågasätta eller problematisera rådande maktstrukturer.
Det leder anarkister till antirasism, antiparlamentarism, vegetarianism och antikommersialism.
Varje ideologi går att driva in i absurdum och jag tar bestämt avstånd från extremism, oavsett om den är anarkistisk, högerextrem eller liberal.
Det är inte så många som känner till att piratrörelsens rötter går att spåra direkt tillbaka till den utomparlamentariska vänstern. Där återfanns för några år sedan såväl planka.nu som Piratbyrån. Det förstnämnda har utvecklats till en tankesmedja som ifrågasätter “trafikmaktordningen” och med en vision för hur samhället borde se ut. Det sistnämnda ledde i förlängningen till såväl The Pirate Bay, som den politiska debatt som utmynnade i Piratpartiet.
Det är inte förvånande att “Piratrörelsen” (i ytterst bred bemärkelse) härbergerat sådana uttalade vänstermänniskor som Peter Sunde, Amelia Andersdotter och Rasmus Fleisher. För att ta några få exempel.
 |
 |
 |
Höger, vänster eller mittemellan?
Piratrörelsens anarkistiska arv kan vara värt för Piratpartiet att besinna, nu då somliga vill förvandla partiet till ett renodlat liberalt parti. Liberalismen och anarkismen har starka beröringspunkter med varandra, det är sant. Men också skillnader, och min personliga analys är att ett parti som avser att vara det politiska uttrycket för Piratrörelsen måste kunna spänna över hela denna bredd såsom ett paraply. (Eller med en “tvärpolitisk profil” för att prata korrektiska.)
Att vara pirat är per definition att ifrågasätta rådande maktstrukturer, särskilt vad gäller förhållandet centralisering-decentralisering och auktoritär-frihetlig. Inte minst vad gäller programmeringskod, eller internetanvändares rätt till autonomi (integritet).
Anarkismen innehåller även en skepsis mot äganderätten. Här inser jag vilken minerad mark jag är ute på.
De mest extrema liberalerna anser att “skatt är stöld”. På samma sätt anser de mest extrema anarkisterna att “äganderätt är stöld”. Detta förhållande är värt att hålla i tankarna då man försöker förstå sig på Piratrörelsens kritik av “immateriell äganderätt”, tanken att det som går att kopiera tillhör kollektivet och inte en enskild person. Äganderätt är däremot heligt för liberaler. (Vilket är förklaringen att till att Alexander Bard å Liberaldemokraterna vägnar gärna talar om “virtuell autonomi” som en medborgarrättslig integritetsfråga, hellre än som ett upplösande av den immateriella äganderätten.)
Jag minns med viss nostalgi Commodore 64-tiden och demoscenen. Intressant nog var inte så få tidiga hackers socialister och anarkister. Jag minns demos med pulserande syntmusik och algoritmbaserad abstrakt men färgglad grafik (ofta fraktaler) och de slogans som blinkade till på min gamla C64:a: “Information wants to be free”, men ofta även socialistiska slagord och bilder på hammaren och skäran. (Det senare var mer en fråga om en antietablissemangshållning än ett hyllande av Sovjet.)
Men för att återgå till nutid, när jag väl travade upp för trapporna till själva anarkistiska bokmässan, som låg på andra våningen, förvånade det mig inte att jag hittade så många piratrörelse-relaterade böcker. Själv slog jag till på Copy Me – Samlade texter från Piratbyrån.
Det om det. Det är något anarkistiskt över Piratrörelsen, och den kloke ger akt på sitt arv.
Men nu när jag skriver om böcker, i det sammanhanget vill jag gärna passa på att pusha lite för en ny spännande bok som är under utgivning: Kunskap Kommunikation Kontroll. Det är en antologi med texter från skilda politiska och filosofiska läger, men skribenterna har det gemensamt att de förhåller sig till de spännande fenomen som den digitala teknikutvecklingen fört med sig för samhället. Att politisera tekniken. Texterna är samlade av föreningen Sharing is Caring med Klara Tovhult som redaktör, och jag kommer att ha nöjet att utge boken på Experimentell Förlag (det är ett 100 % ideellt projekt, din hjälp för att bekosta fri- och recensionsexemplar vore mycket välkommen!, e-posta mig gärna). Medverkar gör bland annat Ulf Bjereld, Marie Demker, Rasmus Fleischer, Isak Gerson, Karl Palmås och Christopher Kullenberg, liksom jag själv.
Jag är av den åsikten att en av de faktorer som måste till för att återvitalisera Piratrörelsen är en fördjupad ideologisk debatt.
När det gäller anarkistiska bokmässan, missade jag tyvärr chansen på seminariet “Från vem ska vi skyddas?” som hade denna intressanta beskrivning i programmet:
“Säkerhet är viktigt för Europa. Stockholmsprogrammets formuleringar tydliggör ett större statligt intresse att skänka sina medborgare säkerhet inom Europa, samtidigt som dess gränser ytterligare skall bli säkrare. Men vad betyder detta i praktiken?”
Därefter traskade jag iväg till Science Ficton-kongressen Eurocon. Det upphör inte att förvåna mig, vilken otrolig mängd pirater som också är science fiction-fans. Men berättelsen om Eurocon, om hur jag botaniserade bland barnpornografin där, de intressanta debatter och samtal som fördes – det får jag spara till ett eventuellt framtida blogginlägg. Kanske på temat “Piratrörelsen och science fiction”.
Jag tror du menade sci-fi materialet som lite “barnsligt” när du anv det laddade ordet ‘barnpornografi’, men tycker du skall se upp med så laddade uttryck som ger en så negativ klang för att inte säga anstötligt!
Fint att någon vågar säga det rakt ut. :)
När jag skriver barnpornografi, menar jag barnpornografi. Det är inte mitt fel att lagstiftarna urholkat ordet på dess betydelse (och i förlängningen på dess valör).
“Jag är av den åsikten att en av de faktorer som måste till för att återvitalisera Piratrörelsen är en fördjupad ideologisk debatt.” – alldeles rätt!
Sen lite kommentarer om det här med anarkismen inom piratrörelsen. Jo den finns där, men de mer rena anarkisterna tror inte att man kan driva igenom förändringar inifrån systemet. Det är väl där man skiljer sig från PP som just har valt den inomparlamentariska vägen.
Svenska liberaler (L) verkar å andra sidan vara mer intresserade av knark, kön och sexfrågor med fokus på personlig frihet, vilket har rätt få beröringspunkter med piratrörelsen i stort som mer handlar om ny informationsteknik och media.
Sen om äganderätten så ser ju inte vanliga svenssons det, men för de som jobbar med IPR/patent är det ju rätt påtagligt med problem runt det. Många äger helt enkelt rätt till samma ekonomiska resultat. Idéer blir som en allmänning där den som sköter om de och får ekonomiskt resultat av idén får krav på sig att dela med sig av resultaten till alla andra som inte lyckats tjäna pengar på idén. Socialism med andra ord ;-) och något som håller på att ta död på utvecklingen på lång sikt.
Kan ju även inflika att äganderätten anses vara en bra förvaltningsform för att få ut ekonomiska resultat, jämfört med typ kollektivt ägande. Stämmer i de flesta fall vad gäller odling och jordbruk, men sällan för idéer som kräver att de paras med andra idéer innan de ger frukt.
Anders H:
Tack för din initierade analys. Jag håller i stort med.
Självfallet är inte (pp) ett anarkistiskt parti – det är ju “a contradiction in terms” just eftersom anarkister avvisar parlamentarismen.
Det är dock värt att notera dels att jag bara skrev “något anarkistiskt över sig”, dels att inlägget inte primärt handlar om Piratpartiet (!) utan om Piratrörelsen – vilket är värt att hålla i tankarna.
Eftersom jag själv jobbar i en patenttät industri kan jag konstatera precis som du, att den allmänna bilden av hur patentsystemet fungerar är djupt skev i förhållande till hur (illa) det fungerar i praktiken.
Jag tycker det är direkt missvisande att prata om “immateriell äganderätt”. Upphovsrätten (och patent) är en inskränkning i ägenderätten, inte en del av den. Man kan diskutera om det är en bra eller dålig inskränkning, men en inskränkning är det.
Därför finns det ingen som helst motsättning mellan liberaler önskan att värna äganderätten och Piratpartiets önskan att skala ner upphovsrätten till någonting som inte går ut över vanliga människors äganderätt lika mycket som idag.
Blogginlägg: http://christianengstrom.wordpress.com/2008/11/26/upphovsratten-inskranker-aganderatten/
@Christian:
Jag kan inte annat än hålla med dig till fullo; jag uppskattar själv att föra fram den synpunkten i debatter – att upphovsrätten innebär en inskränkning (!) av äganderätten. Det är min ståndpunkt.
Dock bör man vara medveten om att detta är en nytolkning utifrån ett liberalt perspektiv, eftersom immateriella ägandeskapsstrukturer tidigare ansetts av liberaler vara lika mycket värda att skydda som fysiskt ägande.
Förhoppningsvis är det en nytolkning som kan få fäste i bredare liberala kretsar, även utanför Piratpartiet och Liberaldemokraterna.
Jag vill även, återigen, påpeka att blogginlägget ovan handlar om Piratrörelsens arv, inte om Piratpartiet.
Så lustigt. Jag skrev precis ganska mycket om äganderätter och intellektuell egendom (ett ord jag för övrigt avsiktligt använder i det här fallet, utifall att någon skulle få för sig att påbörja “ontologiska misstag”-debatten) på Piratpartiets forum. https://forum.piratpartiet.se/showthread.php?p=266827#post266827
Man får gärna läsa mina kommentarer på ämnet där.
Att ställa immaterialrätten mot äganderätten känns som att köra ner sig i liberalismens rättighetsformuleringar (nu kommer jag säkert låta lite anarkistisk, och jag tror att kritiken av realliberalismen nog kan spåras tillbaka till en bloggpost av Fleischer från förra året) och jag vet inte om jag tycker det känns varken värdefullt eller intressant.
Immaterialrätter utgör en sorts äganderätter som är starkare än de äganderättigheter vi vanligtvis föreställer oss för t ex stolar eller soffor. Men precis som vanliga äganderätter kan de räknas till en privatpersons eller ett företags tillgångar och kreditvärdighet, vilket gör att de spelar en förhållandevis viktig del i resten av det ekonomiska systemet så som det funkar idag. Man behöver visserligen inte tycka att immaterialrätter ska utgöra en del av det ekonomiska systemet, utan att detta system (kreditvärderingar och tillgångar, hela köret) enbart ska grunda sig på fysisk egendom som täcks av de äganderätter som vi vanligtvis förknippar med godis, leksaker, stolar, osv. Jag lämnar det som en tankeövning till läsaren att föreställa sig vad det innebär att massproduktion av fysiska, påtagliga varor är det som “mäter” rikedom.
Amelia lyfter fram intressanta frågeställningar.
Det är en öppen fråga om man ska betrakta immateriella “äganderätter” som starkare än fysiskt ägande (i bemärkelsen att de i högre grad förlitar sig på statens våldsmonopol som garanti, och i bemärkelsen att de går utöver det fysiska), eller om man helt enkelt ska betrakta dem som icke existerande (icke möjliga).
Själv intar jag ståndpunkten att personlig egendom är något naturligt, och jag avvisar extrema (anarkistiska) ståndpunkter. När det gäller immateriell “egendom” ser jag det liksom Engström främst som en begränsning av äganderätten.
Den här frågan är intressant på ett rent filosofiskt plan. Men om man ska se till Piratpartiet (alltså mer begränsat än “Piratrörelsen”), så verkar partiet godta tanken på intellektuell egendom, eftersom man starkt betonar attributationsrätten och även godtar 5 års kommersiell upphovsrätt.
Min analys: partiets utgångspunkt är att upphovsrätten (dvs. ägandet av immateriell egendom) bör begränsas till nytta för samhället. Det är i sig inget kontroversiellt påstående (även om graden av begränsning är kontroversiell). Men det är inte en liberal ståndpunkt. Det kollektiva går före det individuella. Samhällsnyttan före egennyttan. Det avspeglas även i “humanistmotionen” som fick stöd av 66 % på senaste medlemsmötet, att partiet bejakar “mänsklig allmännytta framför ensamrätt på kunskap och information”. (http://opassande.se/index.php/2011/04/02/motion-till-piratpartiets-arsmote/)
Om vi nu diskuterar piratrörelsens idearv, så skulle jag nog vilja uppmärksamma en slags “teknikerutilitarism”, eller hur man nu ska benämna den, som jag tycker finns med i ekvationen.
För en tekniker är alltid grundfrågan “Funkar det? Är det till nytta?”, och som jag ser det så är den grundinställningen extremt pragmatisk, och om man så vill en form av utilitarism, eller i vart fall starkt pragmatisk i sin grundinställning, i motsats till både anarkism och liberalism som för mig framstår som väldigt dogmatiska och som ofta har en “kartan gäller!”-inställning till företeelser i det verkliga livet.
Många hävdar att hackerkulturen är anarkistisk i sin kärna, och något ligger det väl i det, men jag tror ändå att det mera handlar om just den där nyfikenheten och grundfrågan: “Går det?”.
Jag tror att det i mycket är där som piratpartiets själ finns.