Den här bloggen brukar ha ungefär 25-30 besökare om dagen. Jag har bloggat ganska oregelbundet, med bok- och filmrecensioner, utläggningar om allehanda saker och lite om min bakgrund inom Jehovas vittnen.

När jag så blev uppringd av min exfrus pappa för dryg en vecka sedan, och ombedd att skriva ett sexintyg, så bloggade jag om det. Men då hände något ovanligt. På ett par dagar fick bloggen kring 3000 sidvisningar, när länken spreds via sociala medier.

Efter ett par dagar publicerade jag det uppföljande inlägget, med ett hemligen inspelat telefonsamtal med en äldstebroder. Nu tog det hus i helvete. (Om uttrycket tillåts.) På några dagar fick bloggen ytterligare 10 000 sidvisningar.

Lokaltidningarna hörde av sig, eftersom det fanns en tydlig koppling till Jehovas vittnen i Finspång. Norrköpings tidningar ville intervjua mig, och publicerade ett ganska stort reportage (i förkortad form på nätet). De publicerade också inspelningen.

I artikeln går Ove Norberg, äldstebroder i Finspång, till hårt angrepp och säger att jag är en “avfälling” som “vigt mitt liv åt att smutskasta Jehovas vittnen”.

Jag måste erkänna att det gjorde mig lite provocerad först. Det låter som ett otroligt trist och meningslöst liv, och ganska fånigt dessutom med tanke på att jag lämnat samfundet bakom mig. Men med lite distans tycker jag mest att det är humoristiskt. Många Jehovas vittnen tror verkligen att avhoppare har någon sorts sjuklig besatthet vid att förfölja dem. Det ligger liksom utanför deras tankevärld att de flesta avhoppare efter hand bygger upp nya liv, börjar må riktigt prima och känner ett direkt ointresse för det samfund de lämnat bakom sig. Det var ju trots allt vittnena som kontaktade mig!

Folkbladet hörde också av sig och ville ha en intervju. Det visade sig att journalisten jobbat på Arboga tidning, och skrivit en del om Jehovas vittnen tidigare. (I Arboga låg länge Jehovas vittnens Sverigekontor.) Så hon skrev ett ännu längre reportage (i lite förkortad form på nätet). I anslutning publicerade Folkbladet även en artikel med en intervju med Lars-Erik Eriksson, ledamot i Jehovas vittnens centralkommitté för Skandinavien. Tyvärr verkar den inte finnas på nätet.

Nu ringde Aftonbladet. Uppenbarligen hade en reporter sett artikeln i Norrköpings tidningar, och ville skriva om saken även han. Han gjorde en ytterst kort telefonintervju. Jag har inte så mycket till övers för Aftonbladet eller kvällstidningsjournalistik. Reportern sade att “det är ju viktigt att belysa den här sortens grupper” och jag kontrade med “ja, och att sälja lösnummer”. Det kunde han inte gärna förneka.

Det blev i alla fall en artikel, och faktiskt med alla fakta rätt. Fast det kanske snarast beror på att artikeln bara är en avskrivning av det som stod i Norrköpings tidningar. Såvitt jag vet finns artikeln enbart på webben, men om det är någon som sett den i pappersformat, så hojta gärna till.

Norrköpings tidningar valde sedan att följa upp med ytterligare en artikel dagen därpå. Glädjande nog slås det där fast att önskemålet om sexintyg faller inom religionsfriheten.

Naturligtvis har även en del Jehovas vittnen läst min blogg under den här veckan, och rentav kommenterat här och här. Det fascinerar mig. Den här bloggen klassas utan tvekan av Jehovas vittnen som “avfällig propaganda”. Att läsa på bloggen är detsamma som att “äta från demoners bord”. Det kan rentav vara en tillräcklig orsak att bli utesluten från Jehovas vittnen, och en sådan “synd” behandlas ofta av en dömande kommitté i samfundet. Det fascinerar mig att många Jehovas vittnen klarar av att bortse från att deras förhållande till gud, enligt deras tro, därmed är förstört. Att leva med kognitiv dissonans är en del av att leva i ett extremt samfund.

Det fascinerar mig även att jag anklagats för att “smutskasta” Jehovas vittnen och att “dra guds namn i smutsen”, när allt jag gjort är att offentligt belysa vilket tillvägagångssätt Jehovas vittnen har. I så fall är det ju vittnenas agerande som drar guds namn i smutsen. Åtminstone bidrar nog det inte till guds ära, när vittnen spyr galla över mig i bloggens kommentarsfält.

På lite drygt en vecka har bloggen nu haft över 18 500 besökare. Det är framförallt länkar från facebook, twitter, redit, cazooka och blarf.nu, men även från avhopparföreningen hjälpkällans forum. Över 3000 personer har lyssnat på hela eller delar av den hemliga inspelningen som jag lade upp på youtube. Jag har varit med på bild på framsidan två dagar i rad i Norrköpings tidningar. Totalt har historien genererat fem tidningsartiklar, minst tre blogginlägg (varav det första på en otrevlig blogg), en flashbacktråd, samt en tråd på Hjälpkällans forum.

Hur har jag då hanterat den här uppmärksamheten? Ärligt talat, med en klackspark. Jag tar det inte så allvarligt. Det är ju förstås en lite bisarr sak att bli omskriven för. Utan tvekan skulle jag föredragit rubriker i stil med “Norrköpingsbo slår igenom som författare” eller “Norrköpingsbo ny Harry Boy-miljonär”, snarare än “Han krävs på sexintyg av Jehovas”. Men det är inte så mycket att hetsa upp sig över. Tumultet är framförallt intressant ur perspektivet sociala medier och bloggande. Slutna gruppers inflytande bygger på att individer är maktlösa gentemot gruppen, men sociala medier har totalt omkullkastat den logiken.

Frågan är nu bara hur jag ska toppa förra veckan? Vad ska jag hitta på den här veckan?

Jag bloggade i förra veckan om att min exfrus pappa kontaktat mig för att få ett intyg på att jag haft sex, efter att jag skilde mig från hans dotter.

Blogginlägget blev oerhört uppmärksammat i sociala medier och åtminstone tretusen personer har läst det.

Jag har stått inför en komplicerad etisk situation. Min exfru, som är ett Jehovas vittne, har inte rätt att gifta om sig om jag inte skriver ett intyg om att jag “brutit” vårt äktenskap genom att ha sex med någon annan. Detta trots att vi varit skilda i flera år.

Det är ett etiskt dilemma. Det vore omtänksamt att skriva ett “sexintyg”, eftersom det möjliggör för en människa som jag haft ett kärleksfullt förhållande till och ännu respekterar, att gå vidare med sitt liv. Men samtidigt är det en absurd kränkning av min personliga integritet, att jag tvingas att intyga saker kring mitt sexliv som äldstebröderna inom Jehovas vittnen inte har något med att göra.

Det har varit en tuff avvägning. Jag är uppvuxen i samfundet och tar avstånd från de kränkande regler och förhållningssätt som jag lämnat bakom mig. Det är jobbigt, måste jag erkänna, att tvingas spela efter sektens regler, för att inte min exfru ska hamna i en outhärdlig livssituation.

Och så nu detta… Utredningen kring mitt sexliv går vidare!

Ordföranden för Jehovas vittnen i Finspång, Ove Norberg, ringde upp mig på mobilen. Jag svarade inte, men ringde upp honom lite senare. På det sättet kunde jag förbereda en inspelning av samtalet.

Så tillåt mig att publicera ett i all hemlighet bandat samtal, där en äldstebroder inom Jehovas vittnen gör sitt bästa för att utröna läget i mitt sexliv. (Om min exfrus efternamn hade nämnts, skulle jag inte ha publicerat inspelningen oredigerad.)

Jag har textat inspelningen. Utan att avslöja för mycket, kan jag säga att samtalet avslöjar trångsyntheten hos en religiös sekt, men personligen tycker jag också att det har humoristiska höjdpunkter!

För er som undrar så har jag, efter att ha funderat på saken, beslutat mig för att ställa upp med intyget, och skrivit så här:

Hej!

Jag är synnerligen väl insatt i Jehovas vittnens regler, och vill intyga att min f.d. fru (N.N.) är fri att gifta om sig, enligt dessa regler.

Jag önskar N. allt gott, och det är min förhoppning att hon och E. kommer att bli mycket lyckliga tillsammans.

Med vänliga hälsningar,
Torbjörn Wester

Så kan det gå.

Ok, jag ska ärligt erkänna att jag tyckte att det här var omtumlande!

Min exfrus pappa ringde upp mig ikväll för att fråga om jag möjligtvis kan tänka mig att skriva ett intyg om att jag haft sex, efter att jag skilde mig från hans dotter.

Saken är den att jag växte upp inom Jehovas vittnen, och både jag och min exfru var medlemmar. (Även hennes far är förstås ett Jehovas vittne.)

Numera har jag som bekant lämnat den gruppen helt bakom mig.

Men för att min exfru ska få tillåtelse att gifta om sig med en ny man, krävs det att äldstebröderna i församlingen är säkra på att jag haft sex med någon annan. För då blir hon “fri”. Det måste dessutom finnas någon form av bevis.

Om jag inte skriver ett intyg blir de tvungna att försöka leta reda på  vittnen till att jag haft en kvinna boende hos mig över natten.

Jag känner verkligen empati för min exfrus situation och är beredd att gå långt för att göra det möjligt för henne att gå vidare i livet, men anser ändå att det är ytterst förnedrande att skriva ett intyg kring en så privat sak.

Man kan förstås avfärda kravet på sex-intyg som absurt, kränkande och skogstokigt (för det är det naturligtvis), men jag vill gärna visa omtanke. För det handlar trots allt om en annan människa som jag respekterar och om en fråga som i högsta grad påverkar hennes liv. Fast är det rimligt? Jag känner att jag helst inte vill skriva nåt sånt här intyg, men samtidigt vill jag inte att min exfru ska hamna i en onödigt jobbig situation.

Jag känner mig inte heller helt bekväm med att spela efter sektens regler. Men ska hon behöva lida för det?

Hur ska jag göra?

Spoilervarning!

Två high school-grabbar skolkar från skolan och drar till ett nedlagt och övergivet mentalsjukhus för att dricka öl.

Så långt stämmer filmen Deadgirl från 2008 in i mallen för skräckfilmer. Men låt er inte luras, för den visar sig vara ett originellt grepp på zombiegenrén.

Efter att ha röjt runt i övergivna korridorer i den gamla sjukhusbyggnaden, hittar de en naken kvinna fastkedjad på en bår. Hon är stum och verkar galen.

Vad gör två kåta tonårsgrabbar med en fastkedjad naken kvinna? Åtminstone den ene av dem är ivrig att utnyttja tillfället. Efter att de upptäckt att kvinnan inte kan dö, är rollerna tydliga. Den nakna kvinnan = filmens zombie. Människorna = filmens monster.

Att filmen är djupt obehaglig – betydligt obehagligare än vanliga zombiefilmer med avhuggna huvuden och inälvor – behöver jag kanske inte ens nämna. Deadgirl betraktas som en av de mest störande (disturbing) filmer som någonsin producerats.

Jag tycker att filmens koncept – trots vissa klichéer från zombiegenrén – är genialt, även om genomförandet ibland lämnar lite övrigt att önska. Jenny Spain lyfter filmen med sin insats som zombiekvinna, och visar att det går att uttrycka hur mycket känslor som helst utan att yttra ett enda ord. De två tonårspojkarna, spelade av Noah Segan och Shiloh Fernandez, blir tyvärr inte mycket mer än typer.

Några särskilt intressanta detaljer från intrigen anspelar på en förövares behov av att avhumanisera offren för ett övergrepp. I zombiens själva natur ingår att det inte är en människa. Så i slutet av filmen är det följdriktigt, när de kidnappat en av killarnas drömtjejer från skolan, att hon måste bli biten av en zombie för att de ska kunna våldta henne.

Dessutom väcks frågan om sexualitetens natur på ett brutalt vis. Kräver sexualitet ömsesidighet? Eller räcker det – för en kåt kille – med ett varmt och fuktigt hål? Det antyds rentav att zombien blir påsatt i kulhålen i magen, när de “vanliga” hålen är alltför torra. Och när hennes ansikte blir alltför misshandlat, fäster de en bild på en snygg tjej över det.

Ja, jag behöver nog inte nämna att filmen är djupt obehaglig. Som sagt. Men jag uppskattar personligen alla ambitioner att skapa originell film för att gestalta sådana frågor som vi människor måste förhålla oss till, så jag uppskattar även denna film. (Dessutom kan jag tipsa om att ifall du vill se pornografi, så kommer du att bli mestadels besviken på filmen.)

Filmen finns att hyra på exempelvis Headweb eller att ladda ner från The Pirate Bay.

Fler skriver om Deadgirl: Zombiebloggen, DVDkritik, Mörka rummet, From beyond, Filmforum, IMDB, Wikipedia, Stockholm Filmfestival, filmens officiella webbsida.

I veckan kom avgörandet i ett civilrättsligt mål i USA, där en kvinna stämt Jehovas vittnen för att de tystat ner övergrepp mot barn. Mörkläggningen av pedofilin ledde till att hon utsattes för sexövergrepp.

Detta domslut utgör ett landmärke i den segdragna frågan kring Jehovas vittnens hantering av pedofiler. Alla som är Jehovas vittnen känner till hur viktigt “ett gott vittnesbörd” är, eller alltså den yttre bilden av organisationen. För att bevara bilden av att Jehovas vittnen är en grupp människor med högre moral än andra, har organisationen tystat ner och mörkat sexuella övergrepp i de egna leden. De som talat öppet om övergreppen har uteslutits (för att de orsakat “splittring”) med följden att de tappat kontakten med familj och vänner. Resultatet har blivit att ännu fler barn utsatts för övergrepp. Allt därför att organisationens anseende och självbild har vägt tyngre än behovet av att skydda församlingsmedlemmar och deras barn.

I Uppdrag granskning sändes för några år sedan ett uppmärksammat reportage om hur sexövergrepp mörkats även i Sverige.

Att sköta ärenden “bakom stängda dörrar”, med egna utredningar och intern rättsskipning, är kännetecknande för extrema grupper.

Vad är det som har hänt?
En nu 26-årig kvinna har tilldömts 28 miljoner dollar i skadestånd för att hon utsatts för sexövergrepp som ett resultat av Jehovas vittnens riktlinjer för hur den typen av ärenden ska behandlas. Övergreppen påbörjades när kvinnan var 9 år.

Borde inte gärningsmannen ha straffats istället?
Nej, inte i det här tvistemålet. Frågan som prövats handlar inte om en viss persons handlingar (sexövergrepp). Frågan som prövats har enbart varit ifall Jehovas vittnens riktlinjer kring sexövergrepp har lett till skada för kvinnan. (Det pågår även ett vanligt brottsmål mot gärningsmannen.) Domstolen har straffat Jehovas vittnen för att man inte skyddat sina församlingsmedlemmar mot övergrepp, utan istället mörklagt att sådana skett och exempelvis inte anmält övergreppen till polisen.

Hur kom domstolen fram till summan?
7 miljoner dollar dömdes ut på onsdagen som ett direkt skadestånd. Därefter beslutade en jury på torsdagen att ytterligare 21 miljoner + 1 dollar ska betalas ut i ett extra skadestånd för att straffa organisationen (“punitive damages”.) Detta är vanligt i amerikansk rättskipning, och bygger på tanken att skadestånd ska avskräcka stora organisationer och företag från att begå allvarliga fel. Därför sätts det extra skadeståndet på en nivå som ska vara kännbar för den som måste betala.

Dessutom blev skadeståndet extra högt eftersom juryn bedömde att Jehovas vittnen handlat i ont uppsåt mot sin motpart i rätten (“malice”). Detta innebär att de har försökt att avsiktligt skada sin motpart.

Summan på 28 miljoner dollar är ovanligt hög även utifrån amerikansk praxis, beroende på ovanstående omständigheter. Det indikerar att juryn har varit väldigt upprörd över Jehovas vittnens agerande. Att straffskadeståndet är just 21 miljoner +  1 dollar, är en signal från juryn att man egentligen hade velat döma ut ett ännu högre skadestånd, men inte var säker på att det skulle hålla vid ett överklagande.

Vad kommer att hända?
Med största sannolikhet kommer Jehovas vittnen att överklaga domen. De har dock en svår balansgång framför sig. Ett överklagande innebär att organisationen riskerar utdragen medieuppmärksamhet i en fråga som de vill tysta ner med alla medel. Men eftersom skadeståndet är så stort och eftersom domen kan leda till liknande stämningar framöver, så kommer den nästan säkert att överklagas.

Det stora skadeståndsbeloppet kommer i framtiden göra det både svårare och dyrare för Jehovas vittnen att lösa den här sortens tvister i uppgörelser utanför domstolen. Dessutom riskerar dammluckorna att öppnas och det kan mycket väl bli tiotals eller hundratals liknande stämningar framöver, vartefter som domen får uppmärksamhet och alltfler offer vågar vidta rättsliga åtgärder.

Har något liknande hänt tidigare?
Den här domen är unik därför att det är den första stämningen som avgjorts av en domstol. Tidigare har Jehovas vittnen gjort upp i godo genom att betala stora summor pengar till offren för sexövergrepp. Den största uppgörelsen skedde 2007 och omfattade flera miljoner dollar. Uppgörelserna har alltid inbegripit att offren förbundit sig att inte tala offentligt om vad de blivit utsatta för. Detta krav har Jehovas vittnen ställt, för att försöka slå vakt om organisationens rykte.

Den aktuella kvinnan vägrade dock att gå med på en uppgörelse, eftersom hon trodde att en förlust i rättssalen för Jehovas vittnen skulle vara det enda som kan förmå dem att ändra sina riktlinjer kring sexövergrepp.

Kan Jehovas vittnen betala?
Det finns stora värden inom Jehovas vittnen, även om mycket av detta är låst i fastigheter.

De tidigare uppgörelserna har varit mycket kostsamma för organisationen och i kombination med risken för framtida fällningar, kanske för sammanlagt hundratals miljoner dollar, har man tvingats genomföra långtgående omstruktureringar av verksamheten. Exempelvis läggs ett stort antal avdelningskontor ner och byggnaderna säljs. Detta har även drabbat avdelningskontoret i Arboga i Sverige. All verksamhet som kostar pengar ses över och dras ned.

Det måste kännas komplicerat för en del vittnen, att skänka pengar till sin församling med vetskapen om att en stor del av pengarna går till att betala för mörkläggningen av pedofilhärjningar i församlingarna.

Jag kommer ihåg de pengar som jag och min exfru skänkte till organisationen. Vi valde att skänka 1000 kr. i månaden (vilket troligen är mer än de flesta) trots att vi inte alls hade två heltidslöner. En del av de pengarna kommer nu den 26-åriga kvinnan till dels.

Andra bloggare om Jehovas vittnen: Christer Sturmark, Ex Inferis, Natiz86, Inger Maryissa, Xsaandra, Avpixlat, Amor Vincit Omnia, Malin Melin, Lilo, Verandan, Marielle, Blogg-bloggen, Inkilas, Lite kul, Provokation ergo Orgasm, Fitnessbruden,Periodaren, Marielle Fröjdh, Pubestown, barasololee, Interpersonell.

När jag hoppade av Jehovas vittnen skickade jag ett brev till mina närmaste vänner, för att förklara varför jag lämnade rörelsen bakom mig.

Orsaken var dels att det lätt börjar gå rykten om avhoppare, dels för att jag tyckte att mina vänner förtjänade en förklaring. Brevet var min enda chans att förklara varför jag lämnade en religion bakom mig, som varit en så stor del av de första trettio åren av mitt liv. (Om jag möter någon av mina tidigare vänner på gatan nu, så är det förbjudet för dem att hälsa på mig eller att växla några ord.)

Det kanske rörde sig om mellan 30-50 personer som fick mitt brev. I praktiken blev det mitt utträdesbrev, eftersom en del av mina vänner var äldstebröder i den lokala församlingen.

Naturligtvis väckte brevet viss uppståndelse och jag fick en del reaktioner på det. Reaktionerna var delvis oväntade och ganska intressanta. Det får jag skriva om i något kommande blogginlägg.

För de som är intresserade så publicerar jag här mitt avskedsbrev. Det innehåller ganska många interna referenser, så jag vet inte hur mycket som de utan erfarenhet av Jehovas vittnen begriper.

Hej!

Det har varit mycket svårt att avgöra vilka jag ska sända det här brevet till. Troligen kommer en del att undra varför de har fått brevet och andra kommer kanske att undra varför de inte har fått något brev.

Brevet kommer troligen att göra de flesta av er ledsna. Det respekterar jag.

Jag har bestämt mig för att lämna Jehovas vittnen, och jag anser att mina vänner förtjänar en förklaring till det.

Jag känner att jag inte längre kan ställa upp på Jehovas vittnens människosyn. Organisationen är en mycket liten minoritet av jordens befolkning, men anser ändå att de är de enda som bör få leva. Jehovas vittnens mest framträdande trosuppfattning – som hela verksamheten kretsar kring – handlar om Harmageddon (och naturligtvis om paradiset därefter) då ca sex miljarder ”världsmänniskor” förväntas dö. Detta inbegriper miljontals spädbarn*.

Jag anser inte att detta är en rimlig, logisk eller god trosuppfattning. Det strider mot mitt samvete.

En föredragshållare vid ett församlingsmöte presenterade en beräkning. Eftersom en enda ängel klarade av att döda 185 000 assyrier på en enda natt (2 Kungaboken 19:35), behövs det ”bara” 32 000 änglar för att döda sex miljarder människor vid Harmageddon.

Jag vill inte tillhöra en religion där man talar om dödandet av sextusen miljoner människor som en matematisk beräkning.

Trosuppfattningen att alla som inte är vittnen ska dö är så fruktansvärd att många vittnen, som jag har talat privat med, uppenbarligen inte tror på den, utan har sina egna teorier.

Men litteraturen är tydlig:

”Genom arbetet med att predika och göra lärjungar sätter den smorda klassen ett symboliskt märke på dem som blir en del av Kristi ’andra får’. Vad är märket för något? Det är beviset för att dessa får är överlämnade, döpta lärjungar [...] Jehovas himmelska avrättningsstyrkor, förebildade av de sex männen med vapen, kommer snart att tillintetgöra dem som inte har det symboliska märket.”
(Vakttornet för 15 juli 2008, sid. 5-6, paragraf 11 och 12.)

”Änglar kommer att tjäna som Guds exekutionstrupper [dvs. ansvara för avrättningar] i en nära framtid. [...] Endast de som söker Jehova [...] kommer att bli ’dolda på Jehovas vredes dag’”.
(Vakttornet för 15 mars 2007, sid. 25, paragraf 18.)

”De enda som bibeln ger hopp om att få överleva den ’stora vedermödan’ är Kristi ’bröder’ […] och den ’stora skara’ av ’får’ som ägnar Gud helig tjänst utan avbrott”.
(Vakttornet för 1 augusti 1982, sid. 27, paragraf 18.)

Jag har inget problem med att mördare och våldtäktsmän ska avrättas. Men när det står i vår litteratur att ”de onda ska tillintetgöras” syftar det på att alla (eller praktiskt taget alla) ska dö som inte är Jehovas vittnen. Jag anser inte att folk i allmänhet förtjänar att avrättas.

(De flesta människor saknar fullständigt kunskap om Jehovas vittnen. Att de någon gång avvisat några vilt främmande människor som knackat på dörren från en ”konstig sekt” betyder inte att de har fattat ett informerat beslut. Människor känner inte heller till något skäl till att de borde skaffa sig kunskap om Jehovas vittnen.)

En av de vanligaste (avfälliga?) uppfattningar som jag har träffat på hos aktiva vittnen är denna: ”Kanske kommer miljontals människor, t.ex. i Kina och de muslimska länderna, som aldrig hört talas om Jehovas vittnen, att få överleva Harmageddon.” Ändå menar vittnena att predikoarbetet är ett ”livräddande” arbete. Kan man klara sig undan avrättningen p.g.a. okunskap, vore ju predikoarbetet i 99,9 % av fallen ett ”dödande” arbete.

Jordens befolkning ökar med fler än 200 000 personer varje dag. Varje dag blir även ca 800 personer döpta som Jehovas vittnen. För var dag som går måste Jehova således avrätta 199 200 fler människor. Ur det perspektivet är det svårt att hävda att det är av ”kärlek” som Harmageddon har ”dröjt”.

Som vittne har det varit svårt för mig att passera en lekplats där ”världsmänniskors” barn har lekt och skrattat, utan att för min inre syn se barnen som blodiga lik som ska ätas av himlens fåglar.

Om det hade gällt någon mindre viktig fråga hade jag naturligtvis kunnat överse med den. Men Jehovas vittnens hela verksamhet går ut på att ta del i det ”livräddande arbetet” med att predika. Hela kärnfrågan i religionen är uppfattningen att endast vittnena kommer att få överleva. Det är knappast fråga om någon mindre ”detalj”. Om man inte tror att detta är sant, då tror man inte heller att Jehovas vittnen har ”sanningen”.

Det finns även annat inom Jehovas vittnen som jag inte kan stå för. T.ex. har jag sett hur föräldrar tvingats bryta kontakten med mycket fina barn, som döpt sig i elva- eller tolvårsåldern, när dessa inte längre har velat vara Jehovas vittnen när de blivit några år äldre.

Samtidigt har andra föräldrar i församlingen tillåtits att ha kontakt med sina barn, trots att dessa vuxit upp till att bli elaka och kriminella människor, bara därför att deras barn inte råkat döpa sig när de var små.

Jag tror inte heller att det är sunt att tillhöra en religion där det är förbjudet att känna tvivel, att undersöka frågor ur olika perspektiv eller att ifrågasätta.

Jag lämnar inte organisationen för att jag har lust att leva omoraliskt, stjäla, knarka, mörda, svära, ljuga, hänge mig åt stolthet eller att vara elak mot mina medmänniskor.

Det är inte lätt att lämna bakom sig någonting som man har levt med och kämpat för under hela sitt liv. Jag tror dock att ni kommer att respektera mitt beslut.

Jag kommer alltid att fortsätta respektera er och de val ni gör. Jag önskar er all lycka i livet! Var förvissade om min uppskattning av er!

Med vänliga hälsningar,
Torbjörn Wester

* Citat ur Vakttornet för 15 december 2007 sid. 29: ”När det är dags att avlägga räkenskap inför Jehova, kommer det inte att göras någon skillnad på ’rot’ och ’gren’ – små barn får samma dom som sina föräldrar.”

Andra bloggare om Jehovas vittnen: Christer Sturmark, Ex Inferis, Natiz86, Inger Maryissa, Xsaandra, Avpixlat, Amor Vincit Omnia, Malin Melin, Lilo, Verandan, Marielle, Blogg-bloggen, Inkilas, Lite kul, Provokation ergo Orgasm, Fitnessbruden, Periodaren, Marielle Fröjdh, Pubestown, barasololee, Interpersonell.

Vi lever mitt i en samhällsförändring som kommer att påverka samhället i lika hög grad som den industriella revolutionen. Internet hände och inget blev sig likt. Trots detta har den informationspolitiska debatten måhända gått lite i stå, eftersom det saknas visioner för samhället. Allt verkar handla om att försöka bevara ett hopplöst svunnet status quo. Frågan borde vara: Hur ska den nya tekniken användas för att förändra samhället? För att förbättra samhället.

För att kasta ris på brasan har vi gjort en tjusig bok (se bilden ovan) som kommer att lanseras den 19 mars.

De som levde under den industriella revolutionen märkte säkerligen av samhällsförändringarna, men kunde svårligen greppa hela bilden.

Med Spinning Jenny gick det plötsligt att spinna en hel massa trådar på samma gång. Plötsligt kunde en arbetare – med maskinernas hjälp – göra mångas jobb. Folk som motsatte sig den tekniska utvecklingen kastade träskor (saboter) i kugghjulen. Plötsligt fanns fabriker, maskiner och ingenjörskonst överallt. Ångbåtar korsade haven, järnvägsrälsen skar genom landsbygden. Folk bodde plötsligt i städerna och hade en benägenhet att dö i fabriksolyckor redan som barn. Plötsligt fanns där tidsstudiemän, scientific management och fackföreningar. Succesivt höjdes levnadsstandarden. En enorm framtidstro fyllde människor. Alla problem skulle gå att lösa med teknikens hjälp, och mycket riktigt löstes många problem. Andra problem uppstod. Teknik blev hippt och Jules Verne skapade sig en förmögenhet.

I kort sammandrag.

Sammantaget var den industriella revolutionen ett lyft för samhället. Endast en och annan miljöpartist av den gamla sorten tycker att vi borde gå tillbaka till bondesamhället. Då glömmer de dessutom bort det agrara livets avigsidor. Själv tror jag inte att det var bättre förr; jag tycker att det vetenskapliga, kulturella, demokratiska och intellektuella lyftet som den industriella revolutionen förde med sig, mestadels har varit bra. Dessutom spelar det ingen roll ifall samhällsomvandlingen i sig var bra eller dålig, den var oundviklig.

Den industriella revolutionen påverkade hela samhället, allt från familjerelationer, arbetsförhållanden, arbetstider och sjukdomar till samhälleliga maktförhållanden och religiösa föreställningar.

På senare år har samhället gått in i ett nytt skifte. Det förefaller möjligt att hävda att vi lever i en lika omvälvande tidsperiod som under den industriella revolutionen. Fast nu går förändringarna i hyperfart.

Vi märker effekterna som skakningar i vår vardag. Fildelning blir en valfråga. Företag tvingas kommunicera med sina kunder. Människor gör revolution i mellanöstern och omkullkastar diktatorer. Facebook introducerar tidslinjen. En twittertagg gör regeringspartiets program till allmänt åtlöje. Författare hyllar kinesisk kontroll som ett föredöme för västländer, eftersom upphovsrätten mestadels är ett inaktuellt påfund numera. Ett datorvirus får centrifugerna i iranska kärnkraftverk att löpa amok.

Först kom den paketförmedlande nätverkstekniken. Sedan populariserade World Wide Webb det däringa internet. På den vägen är det. Bredband och flatrate till folket. Du sköna nya värld händer för närvarande.

På sikt kommer de samhällsförändringar som vi ser omkring oss just nu att påverka alla aspekter av samhället. (Se gärna min debattartikel i Fria Tidningen om behovet av att politisera den nya tekniken.) Vi kan kalla samhällsomvandlingen för “den digitala revolutionen”. Men bättre, och en smula mer hippt och alltomfattande, är uttrycket “den immateriella revolutionen”.

Även om det är omöjligt att greppa vidden av den samhällsförändring som vi är mitt uppe i, så har vi i alla fall gjort en tjusig bok om saken: Kunskap, Kommunikation, Kontroll – drömmar och farhågor i informationssamhället. Boken har förekommit i en tidigare version som pdf, men utkommer nu med en massa nyskrivet material som fysisk pappersbok (tala om steampunk). Jag har haft glädjen att bidra som medförfattare och förläggare. Andra medförfattare är exempelvis Ulf Bjereld, Marie Demker, Rasmus Fleischer, Anna Troberg, Isak Gerson, Karl Palmås och Christopher Kullenberg.

Releasedatum är 19 mars.

Den immateriella revolutionen kommer nog att påverka samhället i lika hög grad som den industriella revolutionen. Men som jag skrev inledningsvis: Den informationspolitiska debatten har måhända gått lite i stå, eftersom det saknas visioner för samhället. Allt verkar handla om att försöka bevara ett hopplöst svunnet status quo. Frågan borde istället vara: Hur ska den nya tekniken användas för att förändra samhället? För att förbättra samhället.

Vi behöver ett informationspolitiskt paradigmskifte, och min förhoppning är att denna bok – KKK – ska kunna bidra till detta.

I en serie blogginlägg under kategorin Immateriella revolutionen kommer jag att belysa en del av bokens texter. Häng på.

Om du är bloggare och vill ha ett recensionsexemplar innan releasen, beställ det här!

Fotograf: Louise Qvarfordt

Nu har det gått mer än ett år sedan jag lämnade Jehovas vittnen. Visserligen hade jag långt tidigare slutat att tro på lärorna, men stannat kvar av sociala skäl.

Att lämna en extrem rörelse är en särskild upplevelse, minst sagt. För ett tag sedan skrev jag en debattartikel i Svenska dagbladet om detta: Internet det största hotet mot extrema rörelser.

Jag växte upp i en familj av Jehovas vittnen, så det är inte konstigt att jag själv anammade läran. Men det var inte bara en barnatro – tvärtom blev det min identitet som ung vuxen. Aktiviteterna inom samfundet och relationen till gud blev det viktigaste i mitt liv.

Att tappa sin tro – men ändå tvingas att leva ett dubbelliv för att inte förlora sina nära och kära – är en tumultartad upplevelse. Nu har jag förhoppningsvis fått åtminstone en smula distans till det hela, och jag har bestämt mig för att skriva en roman med starka självbiografiska inslag. I arbetet med detta ploppar det upp oväntade minnesfragment, som är betydelsefulla men inte riktigt passar in i skrivandet. Därför har jag startat kategorin Jehovas vittnen på den här bloggen, under vilken jag kommer att publicera funderingar kring livet i en extrem rörelse.

Religion spelar en stor roll i många människors liv. I en opinionsundersökning från 2009 svarade 17 % av svenskarna att religion utgjorde en betydelsefull del av deras dagliga liv. Sverige klassades därmed in som världens näst mest sekulariserade land, efter Estland. Fast 17 % av svenskarna är ändå över 1,5 miljon människor.

Kanske har klyftan aldrig varit större i vårt land mellan de som har en tro, och de som saknar en relation till religiösa upplevelser. Därför glöms det ibland bort att religion – att brottas med frågor kring livet, döden och evigheten och att tillskriva varandet en mening – är en grundläggande del av den mänskliga naturen. En annan viktig komponent är naturligtvis gruppsykologiska mekanismer. I extrema rörelser blir allt sådant väldigt förstärkt, satt på sin spets.

För några veckor sedan var jag i Danmark och såg Edvard Eriksens skulptur av den lilla sjöjungfrun. I hennes ansikte kan man ana det vemod hon måste ha känt när hon lämnade livet i havet bakom sig, alla sina vänner och familjemedlemmar, för ett nytt liv på land. Hennes anletsdrag är eftertänksamma, lite sorgsna; hon är medveten om vad hon lämnar bakom sig och vilken betydelse det har haft för henne. Samtidigt ångrar hon inte sitt val.

Andra bloggare om Jehovas vittnen: Christer Sturmark, Ex Inferis, Natiz86, Inger Maryissa, Xsaandra, Avpixlat, Amor Vincit Omnia, Malin Melin, Lilo, Verandan, Marielle, Blogg-bloggen, Inkilas, Lite kul, Provokation ergo Orgasm, Fitnessbruden, Periodaren, Marielle Fröjdh, Pubestown, barasololee, Interpersonell.

James Bond-filmerna är förklaringen till att kärnkraften fått så dålig image. Det anser ordföranden för brittiska Kungliga samfundet för kemi, som anklagar särskilt den första Bond-filmen för att ha kastat en stor skugga över kärnkraften. Absurt, anser cineasten och filmbloggaren Anders Bellis. Jag bad honom att utveckla varför i ett gästblogginlägg.

Artikeln i Dagens Nyheter var något av det fånigaste jag har läst på länge, men så har ju James Bond fått klä skott för mycket genom åren, samtidigt som han är det utan jämförelse mest spektakulärt framgångsrika filmkonceptet i hela filmhistorien. Sådant som Star Wars, Star Trek, Tarzan, Hajen-filmer etc. är ren småpotatis i jämförelse, för James Bond har överlevt i snart femtio år (nästan halva den tid det över huvud taget har funnits rörliga bilder) och visar inga tecken på att avta i popularitet. Att jag säger detta beror på att jag vill antyda varför han kan tas upp i ett sådant här fullkomligt befängt sammanhang.

Naturligtvis har James Bond inte gjort kärnkraften impopulär, i synnerhet inte Dr. No, den första filmen. Vad professor David Phillips inte inser är att människor inte är så dumma att de tror sig se dokumentärer när de ser de självdistanserade actionkomedierna om James Bond. De tror inte heller på att MI5:s agenter i verkliga livet ägnar sig åt att dricka vodka martinis och förföra damer på kasinon och däremellan utföra svindlande actionstunts i de mest osannolika situationer, de tror inte på att det finns megalomana, superrika miljonärer som tänker ödelägga jorden för att sedan ta över den (i sig en rätt präktig och förstås medveten, komisk självmotsägelse; vad vore poängen med att “överta” en ödelagd värld?) och de tror inte heller på denna bild av kärnkraften.

I själva verket tror jag knappt att någon enda tittare brydde sig särskilt mycket om att det var just kärnkraft i Bond-film nummer 1. Det var en skurk, han var ond, han hade något slags strålning. Ingen hade reagerat om det i stället varit kosmiska strålar från yttre rymden som han samlade upp i en stor tratt, för det här är James Bond, det vill säga självironiskt, komiskt sagodrama som ingen uppfattar som på minsta vis dokumentärt. Det är skoj, det är underhållning för stunden, inget mer.

Att jag tar upp det här beror på att jag ständigt förbluffas över allt James Bond får klä skott för, eftersom vetenskapsmän och framstående journalister och kulturskribenter envisas med att tro att allmänheten är så dum att den inte förstår att James Bond är just på skoj och inte på allvar.

Kör hårt,
Bellis

Jag har svårt att begripa uppståndelsen kring Carl Bildt, Lundin Oil och Etiopien.

Etiopien är alltså ett ickedemokratiskt land där regeringen begår övergrepp mot den egna befolkningen. Det förekommer tortyr, godtyckliga fängslandet och rättsväsendet är undermåligt.

Lundin Oil är alltså ett oljebolag – ett företag som arbetar med att utvinna petroleum ur oljefält i olika delar av världen. Denna produkt raffineras sedan till olja och ingår som huvudbeståndsdel i bensin.

Denna verksamhet ger inte bara intäkter för Lundin Oil och företagets intressenter, utan genererar också inkomster till de tyranniska diktaturer där merparten av världens oljefält är belägna. Pengarna kan dessa regeringar sedan använda till att befästa sin makt och plåga och förtrycka sina medborgare.

Carl Bildt satt som styrelseledamot i Lundin Oil och var således medansvarig för de oljeaffärer som företaget gjorde med repressiva statsmakter runt om i världen.

Så långt är ingenting vare sig konstigt, ovanligt eller förbjudet.

Så vad käbblar folk om?

Det är naturligtvis möjligt att Lundin Oil brutit mot någon av de lagar som stiftats för att ge oljeindustrin ett sken av att inte vara oetisk. Någon av de lagar som är till för att göra sambandet mellan oljeindustrin och de tyranniska regeringarnas förtryck lite mer diffust. Någon av de lagar som stiftats för att vi bensinkonsumenter ska kunna intala oss att vi har gott samvete.

Att den moderna västerländska livsstilen bygger på förtryck av människor i ickedemokratiska delar av världen är inte direkt någon nyhet.

Frågan om Carl Bildt, Lundin Oil och Etiopien är en fråga om hyckleri.

Vad jag saknar i massmedia är pedagogiskt upplagda artiklar som verkligen belyser sambandet mellan dig och mig när vi tankar våra bilar, och ångestropen från torterade demokratiaktivister i oljeexporterande länder.

Varför är det ingen som åtalar några miljoner svenskar för folkrättsbrott? De som genom att köpa bensin stödjer tyranniska regeringars förtryck av sitt eget folk.

Om jag vore en av de åtalade i en sådan spektakulär rättsprocess, skulle jag omedelbart erkänna mig skyldig och vara redo att ta mitt straff.