Mitt stora feta afrikanska bröllop

Här är min och Indiras bröllopsannons från Norrköpings Tidningar.

“Torbjörn Wester och Indira Aben Adiet är sedan 28/9 2013 gifta i enlighet med afrikansk tradition.”

Sedan jag och Indira uppdaterade våra facebookprofiler till att vi gift oss är det ganska många av mina vänner som haft frågor och varit förvånade. Dels för att ingen visste om i förväg att vi skulle gifta oss, men även eftersom ingen har hört talas om någon bröllopsfest.

Det är nämligen så att vi inte har gift oss i Sverige. Rent juridiskt är vi fortfarande sambo. Någon gång i framtiden kommer vi säkert att gifta oss enligt svensk tradition och svensk lag, men det hör ännu framtiden till. Det vi gjort är istället att gifta oss enligt afrikansk tradition.

Egentligen hade vi inte tänkt göra så stor sak i Sverige av det här bröllopet. Men den avsikten grusades när vi uppdaterade våra statusar på Facebook. Det borde vi förstås ha insett – att folk skulle vara nyfikna och ha frågor. Men det kändes inte rätt att fortsätta att bara stå ”i ett förhållande” på facebook. Först funderade vi på att sätta ”förlovade” men det kändes som om vi då skulle menat att det afrikanska bröllopet inte riktigt ”gilldes”.

Hur gick det till att gifta sig enligt afrikansk tradition?

Först skrev jag ett introduktionsbrev till Indiras far för att öppna upp en förhandling om hemgift. När vi nått en överrenskommelse betalade jag hemgiften till Indiras släkt i Kongo och de hade en stor fest för oss.

I vanliga fall är man förstås med vid sin bröllopsfest, men eftersom Indira av politiska skäl har tvingats fly från Kongo var det inte möjligt för oss. Så om någon av våra vänner är ledsen för att inte ha blivit bjuden på bröllopsfesten, så kan ni trösta er med att brudparet också missade festen.

Eftersom det afrikanska bröllopet var en betydelsefull händelse för oss, ville vi sätta in en bröllopsannons i tidningen. Till denna annons fotade den lokala fotografen Theodora Afrayem fantastiskt fina bilder invid strömmen i Norrköping. De bilderna publicerades också på Facebook och bidrog troligen till våra vänners förvåning. För även om det ser ut som om vi kommer direkt från en bröllopsfest eller en vigselakt på rådhuset så är vi alltså enbart uppklädda… för fotograferingen!

Vad bestod hemgiften av?

Först och främst köpte jag en get till det matriarkala familjeöverhuvudet. Indiras stam är nämligen matriarkat. Men det är inte så feministiskt som det låter – det innebär bara att det är Indiras morfar och inte hennes farfar som är familjeöverhuvudet. Geten kostade ungefär 100 dollar.

Därefter köpte jag kostym, slips, skjorta och skor till Indiras far och en traditionell klänning samt viss köksutrustning till hennes mor. Släktingarna på landsbygden fick Gillette rakhyvlar och 20 kilo salt. (Jag förhandlade bort cigaretterna med motiveringen att jag inte uppskattar rökning.)

Förutom ovanstående betalade jag för sex tunnor öl och fyra tunnor läsk. Och till detta en penningsumma. Sammanlagt kostade hemgiften 2308 dollar, vilket är en ganska låg summa eftersom Indiras far respekterade att systemet är ganska ovant för mig. För en afrikansk man hade det säkert kostat över 3000 dollar.

Innebär då hemgift att man köper en fru?

Nej, verkligen inte!

Indira och hennes familj är högt utbildade människor. Hennes far har varit parlamentsledamot i Kongo, hennes mor jobbar på uppdrag av regeringen med kvinnors rättigheter och Indira själv var politiskt aktiv för medborgerliga rättigheter i hemlandet innan hon tvingades fly.

Om jag får skriva något kort om Indira också, för de som inte känner henne. Hon är jurist, talar sju språk och är utbildad till domare vid universitetet i Kinshasa. Hon var aktiv i en biståndsfinansierad organisation som arbetade för medborgerliga rättigheter, med fokus på kvinnors ställning och barnsoldater.

Efter det genomkorrupta presidentvalet 2011 uppmanade Indiras organisation folk att gå ut på gatorna och protestera. Hon blev en frontfigur och syntes i TV och tidningar. Regimen reagerade med brutalt våld. Flera av de oppositionella torterades till döds, hon arresterades och sattes i ett ökänt fängelse för politiskt oppositionella, men en släkting lyckades muta ut henne. Därefter fick hon hjälp av flyktingsmugglare att ta sig till Sverige.

Indira fick politisk asyl enligt 1951 års FN-konvention, och har alltså inte flytt från något krig. Hon är en fantastisk kvinna. Jag älskar och respekterar henne.

Hemgift är en gammal tradition, men i det moderna Kongo innebär det helt enkelt att brudgummen betalar bröllopsfesten. Så geten slaktades och tillagades, fadern klädde sig i sin nya kostym och modern i sin nya klänning och vid en stor fest för hela släkten åt de upp geten och drack upp all öl och läsk.

Seden med hemgift är inte oproblematiskt. En normal hemgift utgör ett antal månadslöner för en hyfsat välavlönad man i Kongo och det finns en debatt i landet om ungdomar som inte har råd att gifta sig. Men även en bröllopsfest enligt svensk tradition går lätt går loss på ett antal månadslöner.

Varför valde vi att gifta oss enligt afrikansk tradition?

Jag ville visa respekt för Indiras kulturella arv och hennes familj. Jag ville även visa familjen att vårt förhållande är seriöst. Att vi gift oss enligt afrikansk tradition är ett sätt att signalera att vi har ett seriöst och varaktigt förhållande.

Vi är mycket lyckliga.

13 thoughts on “Mitt stora feta afrikanska bröllop

  1. Jag har ju inte hunnit säga grattis än, så jag gör det här: Stort grattis till er båda!

    Det syns verkligen på bilden (och när man möter er tillsammans) hur lyckliga ni är! Och jag uppskattade verkligen texten som på ett tydligt sätt förklarade betydelsen av de afrikanska bröllopstraditionerna hur du/ni resonerat kring det hela (ett extra plus för skippandet av ciggaretter :-) ).

    Det gjorde mig genuint glad att läsa den här texten!

    /Mab

  2. Hej, och grattis!

    Jag känner inte dig med eftersom du har skrivit om det är här, och delar erfarenhet, har jag lite kommentarer.

    Jag skulle nog inte kalla det afrikansk tradition, utan, i det här fallet, kongolesisk tradition.

    Sen tycker jag man ska resonera lite över hur kulturerna kan samsas.
    Jag är själv sedan några år tillbaka gift med en kvinna på Elfenbenskusten. Vi träffades i Sverige som vanligt folk och vi hade, som hon ville, ett svenskt traditionellt bröllop. Dock ej traditionellt i den meningen att brudens familj stod för kalaset, utan det var våra egna pengar som finansierade festen. Intressant var det som hände året efter när vi besökte min hustrus by. Min hustru har 5 bröder ( hennes far gick bort året innan ), och plötsligt en morgon stod dessa unga friska herrar i sina bästa år och ville ha hemgift. Det blev en lång diskussion, där jag förklarade för dem att om vi ska följa svensk kultur skulle brudens familj betalt för bröllopet. Jag menar, vilken kultur går före? Jag skämtade och sa att vi kan ta differensen av bröllop och hemgift och se vem som ska ha vad i pengar. Fast de förstod inte riktigt. Jag förklarade att jag förstod symboliken med hemgift, och föreslog en symbolisk sådan, dvs runt 100kr var till dem. De gick dock inte med på detta och fortsatte tjata. Till slut blev jag irriterad och sade att mina pengar går till min frus mammas och systers hus ( byggde när vi var nere i byn kök och toa för 40000kr) och att vi skickar pengar varje månad för att stötta familjens gamla mamma och systrar som måste betala barns skoluppgifter. De som ville ha hemgift var unga friska män med jobb. Det fick räcka som argument, de nöjde sig, och jag gav kuverten. ( min fru smugglade dock ned ytterligare en hundralapp i varje kuvert ). Molokna gick de där ifrån, men var glada i hågen dagen efter ändå. De kanske förstod att min fru br i Sverige, hon har svenskt pass, och hon tänker numera ganska svenskt. Hennes liv är i Sverige, inte i byn i Elfenbenskusten.

    Flera andra gånger har jag ställt mig på tvären när det gäller kulturkrockar, speciellt när det handlar om slöseri med pengar på fel ändamål. Vill bara tillägga att jag inte är snål, men jag lade hellre ett par tusen på att köpa böcker till familjens barn, än att visa status genom att donera samma summa pengar till bykyrkan vilket resulterar i en fin plakett på kyrkväggen, vilket brukligt om man är välbärgad för att visa status. Många blev förvånade när jag sade rakt av nej till prästen när han frågade mig på en söndagsmässa.

    Ska bara tillägga att jag hyser största respekt för många kulturella yttringar, t ex vid samtal med byns borgmästare, artighet, ceremonier, gåvor vid besök osv. Jag stöter mig inte med någon vanligtvis, men när det blir en rejäl krock, och saker görs på ett enligt min svenska uppfattning felaktigt sätt, då ställer jag inte upp.

    Skrivet på iPad så kanske något rörigt, men ville bara förmedla min syn på saken. Men återigen grattis till en vacker fru!

    • Du har absolut rätt i att det förstås är kongolesisk tradition, eller närmare bestämt bandundu-stammens tradition. Tack för grattis! :-)

  3. Haha, ååh vad mysigt att få läsa om. Den fina bilden också tyckte jag om :)
    Grattis till er båda! Jag gillade verkligen iden om att köpa en get till familjen som sedan tillagas för att fira er.

    Om jag någonsin gifter mig, så skall han bannemig köpa min familj en get.

    // Sanna

  4. Hej! Jag heter Frida Johansson och har just lyssnat på din intervju i P4 från 2012, och tyckte den var jättebra! Jag går mitt sista år på gymnasiet och håller på att göra mitt gymnasiearbete om avhoppare från Jehovas vittnen. Jag tänkte fråga om det finns någon möjlighet att jag kanske skulle kunna få ställa några frågor till dig, angående just själva avhoppet? Det skulle hjälpa mig väldigt mycket! Om du skulle kunna tänka dig att ställa upp, så får du gärna höra av dig till mig på mitt mobilnummer: 0768 90 48 69, eller mail: frida_gympaa@hotmail.com.

    Tack på förhand :) Hälsningar Frida

  5. Grattis!
    Jag har läst många böcker om skrivkonsten men din bok var den bästa. Jag försöker skriva själv men är inte säkert om mina texter dyger.

    Med vänliga hälsningar,
    Igor Skoglund.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *