Varför Folkpartiet?

Efter att ha tappat hoppet om att Piratpartiet kommer lyckas att vinna väljarnas förtroende har jag funderat en hel del över vilket politiskt parti jag ska engagera mig i, för att få utlopp för mitt samhällsengagemang. Till sist föll valet på Folkpartiet. Många har undrat varför, och i det här blogginlägget tänkte jag försöka förklara hur jag har resonerat.

Min politiska utgångspunkt är frihetlig. Samtidigt är jag desillusionerad efter engagemanget i Piratpartiet, och egentligen i ett större perspektiv efter den misslyckade folkstormen kring FRA-lagen 2008 (och därpå följande år av avslöjanden om massövervakning kombinerat med fortsatt alltmer repressiv eller naiv nätlagstiftning).

Jag har tappat tron på möjligheten att i grunden förändra världen, på samhällsförändrande idealism. Jag vill finna ett politiskt sammanhang där jag kan verka för mina politiska ståndpunkter, men jag passar inte längre in i ett sammanhang av människor med förhoppningen att kunna förändra hela världen.

Jag har kommit att dra slutsatsen att små, små steg i rätt riktning är bättre än världsförändrande idéer, därför att de förstnämnda kan ha en chans att genomföras.

En annan viktig pusselbit, som bidragit till mitt partival, är analysen att det råder enorm skillnad inom vissa politiska partier på nationell och lokal nivå. Detta är särskilt sant vad gäller miljöpartiet, centerpartiet och folkpartiet. Mitt politiska engagemang kommer främst att vara på lokal nivå, i Norrköpings kommunpolitik, och min utgångspunkt när jag väljer ett parti bör således vara vilket parti jag föredrar på lokal nivå.

För att ge en bild av varför jag valt att engagera mig i folkpartiet beskriver jag nedan hur jag ser på samtliga etablerade partier:

Sverigedemokraterna är ett auktoritärt politiskt alternativ, motsatsen till frihetligt. Den auktoritära och konformistiska samhällssynen utgör själva kärnan i sverigedemokraternas politiska hållning. Gräsrötter fortsätter dessutom att ge uttryck för oförblommade rasistiska åsikter. Vidare är den specifikt antimuslimska hållningen (där islam särskiljs från andra religioner) direkt antiintellektuell.

Sverigedemokraterna är inte ett alternativ för mig. Jag betraktar framväxten av auktoritära partier i Europa med stor oro.

Vänsterpartiet och miljöpartiet är förhållandevis solida i frågor kring mänskliga rättigheter. (Då syftar jag på hur de vanligtvis agerar i omröstningar kring exempelvis hbtq-rättigheter, FRA-lagen och etniska och religiösa minoriteter.) Det är ståndpunkter jag kan känna uppskattning för.

Miljöpartiet tappar naturligtvis enormt mycket trovärdighet just nu, då de kompromissar med nästan allt för att kunna ingå i en regering. Egentligen kompromissar även vänsterpartiet på samma sätt, då de väljer att inte fälla en socialdemokratisk regering oavsett vad regeringen hittar på, men detta är inte lika tydligt då de står utanför regeringen och kan bibehålla en image av opposition från vänsterhåll.

Miljöpartiet är ett av partierna med störst skillnad på lokal och nationell nivå. På nationell nivå är partiet ganska vettigt, mainstream och rentav så kompromissinriktat att det nästan kompromissar död på sig självt. (Långtgående kompromissande är ett litet partis förbannelse om det vill ingå i regeringssamarbete med ett stort parti. Det är en balansgång mellan att bevara sin själ och att få möjlighet till lite faktiskt inflytande. Detta gäller lika väl de borgerliga småpartierna.)

På lokal nivå är dock miljöpartiet ett idealistparti och ibland har de rentav ganska tokiga företrädare. Här i Norrköpings kommunfullmäktige hade partiet en ledamot under förra mandatperioden som underhöll fullmäktige med sina säregna nationalekonomiska analyser och ville förbjuda ränta och stoppa den ekonomiska tillväxten. Han motionerade även om att Norrköping borde införa en egen lokal valuta, en motion komplett med egna privata beräkningar kring vad det skulle innebära. På andra platser i landet har en utpräglad teknikskepsis förenad med rena konspirationsteorier varit utmärkande för en del företrädare för miljöpartiet.

Men min viktigaste invändning mot miljöpartiet och vänsterpartiet är faktiskt deras bristande förståelse för hur det mänskliga samhället fungerar när det gäller affärsverksamhet, köpande- och säljande, privat företagande, ”kapitalism” och vinstintresse. Vinstintresse, konkurrens och en fri marknad utgör grundläggande förutsättningar för att uppnå samhällelig välfärd. Men alltför ofta utmålar partierna företagare som giriga och onda kapitalister som vill utsuga och utnyttja den fattiga arbetarklassen alternativt förstöra miljön.

Naturligtvis behöver staten reglera affärsverksamhet. Tolvåriga barn som jobbar i livsfarliga fabriker som pumpar ut gifter i naturen är per definition en dålig sak som behöver förbjudas. Men grundhållningen till företagande måste ändå vara att det är ett uttryck för den mänskliga naturen att köpa och sälja varor och tjänster för att förbättra sin ekonomi, och att det utgör själva grunden för vår välfärd.

Varje enskild krona som används till att driva vårdcentraler, äldreboenden, skolor, polis, räddningstjänst, gatuunderhåll etc. etc. (dvs. all offentlig verksamhet) kommer från affärsverksamhet. Allt börjar och slutar med att våra företag har förutsättningar att verka, växa och göra vinst. Detta otroligt väsentliga perspektiv är inte en självklar utgångspunkt för vänsterpartiet och miljöpartiet.

Därför är vänsterpartiet och miljöpartiet inte något alternativ för mig.

Kristdemokraterna är ett parti för folk som är intresserade av att reglera frågor kring könsorgan. Det är inte jag, så kristdemokraterna faller bort för mig. (Visserligen har de ett lokalt fokus på vård- och omsorgsfrågor som förtjänar all respekt. Men det är inte tillräckligt för att väcka mitt lokalpolitiska engagemang.)

Socialdemokraterna och moderaterna är för ideologilösa för mig. Det är säkert en motsägelse mot vad jag skrivit ovan om att jag är trött på idealism och snarast vill finna en stabil plattform för att verka för små, små förbättringar. Men även jag har en gräns. Jag kan inte tillhöra ett politiskt parti vars främsta mål är att vara det bästa förvaltarpartiet, att konkurrera med det andra stora partiet om vem som (för tillfället) är mest ”regeringsduglig”. Jag behöver ett sammanhang där det åtminstone förekommer ideologiska diskussioner på allvar. Jag tror att en partiintern ideologisk diskussion skapar en bra spänning i vilken det är möjligt att verka för att partiet ska bli en kraft för det goda.

Naturligtvis förekommer ideologiska diskussioner inom både socialdemokraterna och moderaterna. Men när det helt förhärskande målet är att vara ett förvaltarparti värdigt mittenväljarnas förtroende så saknas ändå förutsättningar för att partiet ska våga ”sticka ut” som ett spetsigt alternativ i någon som helst fråga.

Min bild av socialdemokraterna är även att partiet har enorma problem med omställningen från ett samhällsbärande 45 %-parti, till ett modernt 25-30 %-parti. (Jag vet att de fortfarande har lite högre opinionssiffror än så, men det är bara att extrapolera trenden från de senaste årtiondena för att få en bild av var de kommer att hamna.)

Det kanske är en fördom från min sida, men jag har en känsla av att ifall jag skulle ha engagerat mig inom socialdemokraterna skulle jag ha fått frågan: ”Men är du socialdemokrat?” Som om valet av politiskt parti är en identitet, snarare än valet av ett verktyg för att kanalisera ett samhällsengagemang. Att ”vara” socialdemokrat kräver fortfarande ett livslångt svärande av trohet till “arbetarrörelsen” och dess institutioner.

Centerpartiet och folkpartiet är de två etablerade politiska partier som kvarstår. De står båda upp för privat företagande som en grundval för samhällets välfärd. Båda partierna har (liksom miljöpartiet) en stor spänning mellan den nationella profilen och de lokala partiorganisationerna.

Ett problem med den nationella politiken (oavsett parti) är behovet av ständiga ompositioneringar. Det är utmanande för åtta riksdagspartier att finna sin egen politiska nisch. Moderaterna har gått åt vänster och brottas med socialdemokraterna över ett brett politiskt mittfält. De tre borgerliga småpartierna har tvingats att positionera sig längre högerut för att överhuvudtaget ha möjlighet att skapa unika politiska profiler.

De ständiga ompositioneringarna utgör en särskild utmaning för de medborgare som vill vara politiskt aktiva. Man kan inte gärna byta ideologi varje gång som partiledningen bestämmer sig för att förskjuta partiets profil. Och att byta parti varje gång detta sker är inte heller görbart om man vill kunna långsiktigt engagera sig politiskt.

Under Annie Lööf och med hjälp av en outsinlig partikassa har centerpartiet positionerat sig som det nya liberala alternativet. Samtidigt har folkpartiet under Jan Björklund positionerat sig som ett mer konservativt och rentav auktoritärt politiskt alternativ, säkerligen med ambitionen att attrahera gammalmoderata väljare som varit missnöjda med moderaternas färd åt vänster. (Ett exempel är alla de ”batongliberala” förslagen om ”hårdare tag” på det rättspolitiska området. Personligen anser jag att uttrycket ”batongliberal” är besynnerligt och borde bytas ut mot det mer lättbegripliga ”oliberal” eller ”ickeliberal”.)

Jag anser att detta varit en i grunden felaktig strategi för folkpartiet och tycker att jag får stöd av de historiskt låga opinionssiffrorna för partiet.

Folkpartiets profilering som ett konservativt alternativ med auktoritära inslag har naturligtvis underlättat för centerpartiet att attrahera liberala väljare. Väljare som folkpartiet förlorat. Samtidigt har folkpartiet misslyckats att attrahera gammalmoderata väljare i någon större utsträckning, eftersom majoriteten av dem inte är idioter. De är väl medvetna om att moderaternas profilering som ”nya moderaterna” har lett till att partiet under åtta års regeringsinnehav kunnat genomföra historiskt många av de gammalmoderata politiska åsikterna, exempelvis kraftiga inkomstskattesänkningar.

Med denna bestämda kritik framförd får jag ändå säga att folkpartiet dock fortsatt är starka i frågor som ligger mig varmt om hjärtat, exempelvis hbtq-rättigheter, funktionshinderspolitik och när det gäller vapenexport till diktaturer. För att inte tala om den positiva synen på vinstdrivande företagande.

Glädjande nog är folkpartiets rättspolitiska talesperson Johan Pehrson på utgående (han försvinner i april) och det är bara en tidsfråga innan även Jan Björklund tvingas bort. Detta är ingen garanti för en nypositionering i liberal riktning, men man kan ju i alla fall hoppas.

Att nya ompositioneringar kommer att komma för de borgerliga småpartierna är dock helt säkert. ”Allting flyter” kunde vara samtliga riksdagspartiers nya stadigvarande slogan. Det är tänkvärt att det bara är ca tjugo år sedan Bengt Westerberg ledde folkpartiet under parollen ”den borgerliga vänstern”. Dagens folkpartistiska partiledning skulle säkert uppfatta benämningen som ett skällsord.

Jag upprepar det jag skrev ovan: ”De ständiga ompositioneringarna utgör en särskild utmaning för de medborgare som vill vara politiskt aktiva. Man kan inte gärna byta ideologi varje gång som partiledningen bestämmer sig för att förskjuta partiets profil. Och att byta parti varje gång detta sker är inte heller görbart om man vill kunna långsiktigt engagera sig politiskt.”

Men detta är rikspolitik, och situationen ser annorlunda ut på lokal nivå. Mitt praktiska politiska engagemang kommer framförallt att gälla kommunpolitiken i Norrköping.

Både centerpartiet och folkpartiet har gigantiska skillnader på lokal och nationell nivå. Det leder ibland till nästan absurda förhållanden, som t.ex. när jag diskuterade med en av de ledande folkpartisterna i Norrköping och han säger att han inte ens följer rikspolitiken längre. Skevheten är så stor.

Min bild av centerpartiet i Norrköping är att de är ett landsbygdsparti, inte ett nytt liberalt alternativ. Förstanamnet på kommunlistan valde åkermark och utlokalisering av skolor till landsbygden som partiets lokala profilfrågor i valrörelsen. Landsbygdsfrågor må vara nog så viktiga, men det är inte där mitt huvudsakliga politiska engagemang återfinns.

Min bild av Folkpartiet i Norrköping är att partiet är frihetligt och en stark och traditionellt oberoende röst i Norrköpings kommunpolitik. Fokus ligger på det lokala näringslivets villkor. Och på att politiker bör undvika klåfingrighet och överreglering av samhället.

Under kommunvalrörelsen var jag särskilt imponerad av kampanjen kring Pekingrapporten, som med hjälp av officiell statistik belyste hur problematisk Norrköpings situation är när det gäller företagarklimat och arbetslöshet.

Sedan länge uppskattar jag Mathias Sundin, som är folkpartiets riksdagsledamot för Östergötland, och som tagit tydlig ställning för integriteten på nätet. Exempelvis talade han redan 2012 på en demonstration mot ACTA anordnad av Piratpartiet. Han har konsekvent motsatt sig integritetskränkande nätlagstiftning, ofta som den ende allianspolitikern som röstat på tvärs med partilinjen i dessa frågor. Han har även fokus på mer allmänna och framtidsinriktade tekniska frågor, med allt från bitcoins, självstyrande bilar och han lyckades även för några dagar sedan få riksdagen att avskaffa tillståndskravet och de oskäliga avgifterna för LAN-spel.

Sedan valet i höstas styr folkpartiet kommunen i allians med centerpartiet, kristdemokraterna och socialdemokraterna vilket ger goda möjligheter att påverka. Där kommer mitt framtida politiska fokus att ligga – på att påverka i Norrköpings kommunpolitik. Jag håller redan på att arbeta med en motion om öppna data som jag hoppas att folkpartiet är intresserat av att lägga i fullmäktige. Och jag har många fler idéer på gång.

Bara för att mitt huvudsakliga politiska fokus skiftat från det nationella till det lokala, avser jag dock inte att tystna i rikspolitiska frågor. Där kommer min frihetliga utgångspunkt alltid att övertrumfa de auktoritära tendenserna hos folkpartiets nuvarande partiledning.

Om du händelsevis orkat läsa detta gigantiska blogginlägg, har du förhoppningsvis fått en ökad förståelse för hur jag resonerat då jag valt folkpartiet som mitt nya politiska parti.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *